Re AA ——— VV Den kommande riksdagen. Under julen råder i hela yerlden stillhet i den politiska atmosferen: Till och med de mest ärelystna andarne på samhällets höjder sänka sina blickar från de höga jordiska målen ned till familjens julbord: Rik och fattig samlar sina medel, för att använda dem till egen och andras glädje; Frid råder i det yttre såväl som i det inre. En viss frid råder ock vid andra tider af dessa år inom hvarje land. Folken hvila på hanen och hemta krafter, medan regenterna och de herrskande klasserna å sin sida dels söka uttömma dessa krafter hos folken och dels att stärka sina egna till framtida kamp mot egna undersåter. Två hundra millioner hushåll i Europas stater anstränga dagligen sin hjerna, och svettas, och svigta under bördan af minst två tusen millioner rdrs årlig skatt som åtgår till underhåll af fyra millioner soldater. Och denna skatt ökas med hvarje år. Lika många millioner användas sannolikt till att uppehålla en annan; vida mindre talrik, men ofantligt mycket dyrlegdare armå af cöfverhetensa försvarare i svarta uniformer och hvars medlemmar föra andans svärdk med ännu mäktigare verkan, än deras militära stridsbröder det verldsliga. Fyratio regenthus med deras tillbehör af hof och adelsslägter äro de som anse sig icke kunna lefva utan att deras makt och inkomster uppehållas af så många bajonetter, så många vigda kappor och så många tusen millioners uppoffring. Men folken hafva ock sina armeer eller hålla på att rusta dem. Tyskland har sina Turnföreningar och sina skyttegillen med ledamöter i hundratusental; och det är just nu i färd med att i förskotts-; kredit-, produktionsoch konsumtionsföreningar organisera ännu en elitkår af den blifvande revolutionens kämpar. I England organiserar reformligan alla arbetarne till en styrka, som antingen vinner valreformen genom de adliga familjernas eftergift; eller ock omstörtar eganderättsförhållandena. I Frankrike begynner frågan om arbetets förhållande till kapitalet, begynner socialismen och saint-simonismen dag efter dag att alltmera träda i förgrunden. Den litteratur som blomstrade i början af 1840-talet och som kulminerade i Eugene Sues aPariser-mysteriera och cEvige Judec blomstrar ånyo upp i-tidningarnes följetonger. Den ene författaren efter den andre träder fram och framställer i sannare dager, än konungamaktens legda skribenter, 1789 års sköna grundsatser och allt det ädla som låg i den stora revolutionen. I Sverge hafva adeln och presteståndet redan gjort en eftergift, men icke en rättvisa åt dem; som bära bördan af både dessa klassers och statens uppehållande. — Krigsmakten och statskyrkan trycka ännu nästan lika hårdt här som annorstädes, och folket börjar mer och mer känna det, och inse att detta tryck icke är till för dess skull. Hela det onaturliga förhållandet mellan de få, som fordra så mycket, och de många, som hafva så litet att de arbeta eller svälta till döds, hänger på en svag; ena mycket svag lifstråd: Den stund, då den krönte löftesbrytaren vid Seinenz strand återvänder till det frihetsgiftiga stoft; hvaraf han är skapad, skall den franska örnen åter slå ut sina hivills bundna vingar; och för dånet af dessa vingslag händer dei lätt att konungar och furstar, och adel och prela