flickas öde — en flicka, som jag icke hade sett på fyra år: Jag tänkte ej på möjligheten att Tå en korg — anade aldrig annat, än att hon skulle med förtjusning mottaga mitt anbud. Men nu vet jag, att hade Mary mött mig då; skulle hon hafva afvisat mig. Kanske skulle hon till och med hafva funnit sig mycket road af den parfymerade och tillgjorda studenten, men, om jag hade trott henne hysa någon känsla af ömhet för mig, skulle jag kanhända funnit; att jag misstagit mig: Indien var min välsignelse: icke så mycket för den framgång jag der röute, utan snarare derför, att mina trägna göromål till större delen borttogo de mindre goda sidorna i min natur, och gjorde mig till en bättre menniska: Då; vid slutet af de tre åren, jag beredde mig att återvända, underrättade jag ingen em den förändring, som jag visste mig hafva undergått. De älskade mig, sådan jag var,, tänkte jag vid mig sjelf och de må sjelfva afgöra, om jag nu är mera värd att älskas; än förr. Jag tog med mig åtskilliga gåfvor för de vänner; som jag hoppades att möta vid min återkomst från detta sagornas och guldets land. Gåfvan åt Mary Moore utvalde jag med klappande hjerta. Det var en ring af gediget guld med mitt och hennes namn graveradt inuti. Detta var allt och dock uppväckte åsynen deraf en så besynnerlig darrning hos mig; mitt hjerta klappade med fördubblad hastighet, och den ena tanken aflöste den andra i min upphettade hjerna. I andras ögon vat det endast en liten vanlig ring, kanske ådragande sig en tanke för skönheten af den vackra hvita hand, som framdeles komme att bära den. . Men huru mycket låg