Article Image
Då jag var femton år, mötte mig den första stora sorgen i mitt lif. Jag skickades till skolan och var nödsakad att skiljas från Mary. Vi skulle icke återse hvarandra på tre år! Detta var för mig liktydigt med en dödsdom, ty lifvet och Mary voro för mig detsamma. Men bjertan äro, när allting kommer omkrirg; sega ting. Vid nitton års ålder lemnade jag skolan. Jag var icke längre tafatt och blyg: Jag hade vuxit upp till en lång och smärt yngling, med temligen fördelaktigt utseende och mycket höga tankar om mig sjelf. Och om jag tänkte på Mary Moore; så var det endast för att i inbillningen njuta af den förvirring, som jag genom mitt sätt och mina talanger skulle åstadkomma hos henne; jag anade ej då, att det i stället var hon, som skulle förblända och förvirra mig ännu mer. Jag var en dåraktig sprätt, det vet jag; men nu; då ungdom och skönhet flytt, hoppas jag blifva trodd, då jag säger, att äfven egenkärleken flyktat. Jag mottog vid denna tid ett fördelaktigt anbud, och i och med detsamma uppgaf jag alla tankar på någon bekännelse och gjorde mig i ordning att resa till Indien: Under mitt afskedsbesök hos mina föräldrar återsåg jag ej Mary Moore. Hon var i pension några mil hemifrån och väntades ej tillbaka förrän i möj. Jag egnade en suck åt minnet af min blåögda lekkamrat; och sedan kallade jag mig återigen en man. Om ett år, tänkte jag, då vagnen rullade bort från vår dörr, om ett år, eller tre på sin höjd, skall jag återvända, och; om Mary då är lika vacker — välan; kanske jag då gifter mig med henne. — På detta sätt bestämde jag öfver en ung

27 december 1866, sida 1

Thumbnail