Dagens Nyheter – 24 december 1866, sida 1

Julen är en underlig tid, och en skön tid. Midt under det att allt folk klagar öfver brist -på penningar, öfver arbetslöshet och fattigdom; rinner julen upp — oc hela verlden glömmer bekymren, och ingen tänker längre på hvad han sjelf saknar, utan endast på hvad han skall gifva åt andra. Det finnes icke fråga om det skall skänkas, utan endast om hvad som skall skänkas; Det är, åtminstone hos de vuxne och åldrige, icke en tanke på att få.. Julen är den vackraste vederläggning på de surmulnes elaka påstående att verlded är egennyttig och blir det mer och mer. Julen är mennisxokärlekens, frikostighetens, glädens tid. Öfrerallt, i stad och på landsbygd, bereder man sig denna dag att tädda mera ljus än vanligt, att bulla upp så mycket man kan skaffa, att dela med sig ur öppna händer. Skogarne äro plundrade på sina vackraste unga granar, och månget gammalt bjonelag har ur sin backstuga dragit till staden med kälken full af sådana, och för dem fått sig hvad det behöfde, så att äfven det kan hafva en lika glad jul som rike mannens barn, hvilka dansa vid vaxstaplarnes sken i lysande salar. Tjenstefolket får sin julhög, frun får, herrn för, barnen få, vänner; kusiner, tanter och farbröder — alla få och alla gifva. Millioner sätta i tillämpning utan beräkning det vackra språket: gifver, så skall eder gifvet varda! Det är icke mer än en gång om året, detta sker. Låtom oss då icke förargas öfver att det stundom gifves mer än man har råd till. Tackom Gud att det ännu fins i Sverge en tid och en håg, sådan som denna, då gatorna i stärderna hvimla af glada skaror, hvilka icke tänka på annat än att bereda andra menniskor fröjd, och då man gör mer än älskar nästan som sig sjelf: Och med detta önska vi, enligt gammal svensk sed, alla våra läsare: en glad jul!