Dagens Nyheter – 21 december 1866, sida 2

medlidande med den stackars Maria, emedan han visste att olyckan ofta gör dem orättvisa, som hafva sina egna fel att tacka för sina lidanden. — Om ers majestät värdigas kasta en blick på dessa papper, sade han med lugn, skall ers majestät sedan utan tvifvel sörja mindre öfver förlusten af den trogne tjenaren:. — Hvad år det nu igen? utbrast drottningen. Jag vill icke mera höra talas om er kardinal... Hennes tunga förstummades; ty hon hade till sin häpnad igenkänt flera af de hemliga bref, hon vexlat med hertigen af Epernon, samt prinsessan af Conti, och uti hvilka alla hennes intriger mot kardinalen voro afslöjade. — Af hvem har ni mottagit dessa? frågade hon i en ton af den största oro. — Af kardinalen, hvilken åter erhållit dem af förrädaren Ptolemee. Hans eminens har gifvit mig i uppdrag att återställa dem till ers majestät. — O! att jag skulle bli så förnedrad! utropade drottningen, i det hon föll i gråt: Det är hårdt att nödgas begagna sig af en,fiendes ädelmod. Hon tänkte icke på att hon genom sin bötfullhet och maktlystnad utsatt sig för dessa olyckor. Hon glömde till och med att hon, om hon icke sammankallat hofvet och de missnöjda bland adeln till en lysande fest, för att fira hennes seger och kardinalens nederlag, skulle ha besparat sig den harmen och skammen att på en gång hlifva öfvergifven af alla, som hon räknade till sitt parti. — Nej, jag stannar icke längre här, fortfor hon; kom Rachel; kom, min kära flicka. Låtom