Dagens Nyheter – 21 december 1866, sida 2

oss fly denna onda verld och söka en fristad i nunneklostret här bredvid. Der skall jag finna frid och kanske mod att bära de hårda pröfningar, som efter all sannolikhet förestå mig. Allt är slut för Maria af Medicis. — Värdigas ers majestät, yttrade Robert, erinra sig det löfte, jag fåvt att bli anställd i ers majestäts tjenst? — Man kan icke tjena två herrar, genmälde drottningen. — Kardinalen har återgifvit mig min frihet. — Ni är en ädel man, Robert; jag har var rit orättvis och otacksam. Tacka honom Rachel; det är ni som skall belöna honom. Rachel räckte honom sin hand, och hennes Wlick uttryckte hennes tacksamhet bättre än ord skulle ba förmått. — Vi begifva oss åstad, sade Maria af Medicis; vi behöfva ingen annan förtrogen än er, Robert. Ni skall följa oss till klostret; jag har redan låtit underrätta abbedissan om vår ankomst; Framdeles kommer jag troligen att behöfva era tjenster. Drottningen och Rachel påtogo sig hvar sin kappa och lemnade jemte åen trogna Nina bönrummet: Robert följde dem. De gingo under tystnad nedför en lönntrappa och kommo ut i fria luften. . . Molnen hade försvunnit, ceb månan sken mycket klart. Ännu voro det folktomma slottets fönster festligt upplysta likasom ville ödet begabba Muria i hennes välförtjenta olycka. Man hörde endast det prasslande ljudet af torra löfblad, som trampades under de nattliga Vandrarnes fötter. Dessa sågo alla dystra ut; dock bodde lyckan åtminstone itvennes bjertan;