Dagens Nyheter – 19 december 1866, sida 2

— Hör mig; Rachel: om ni icke har någonting att förebrå mig; om, såsom ni nyss tillstod; minnet af vår vänskap är er ljuft, hvad har ni då emot att vi älska hvarann in i döden? — Tror ni, svarade den unga flickan skrattande, att man måste dricka af vattnet, för att kanna hysa en sann och trogen kärlek? — Det påstår jag visst icke; ty jag har i allmänhet icke något förtroende till s. k. kärleksdrycker: Men om ni ej tror på detta vattens kraft, hvad riskerar ni? Se; Rachel, skålen är temligen stor, och månan, som nu afslöjas, låter oss skåda våra ansigten såsom i en spegel af silfver. Se, dyra Rachel! — Hvarföre, Robert, söker nitroheten i bottnen af denna skål och icke heldre i djupet af våra hjertan? — Ni vill således ingenting säga mig; ni vill icke gifva mig det bevis på aktning och vänskap hvarom jag bedt? — Tycker ni att det är intet; Robert; att jag kommit hit och att jag hör er? Men; tillade hon i en ton af förskräckelse; bestämdt rör sig någon bakom dessa buskar? Har ni icke hört något ljud? Håll mig ej qvar, Robert! Farväl, och — akta er! — Nej; Rachel, vi äro ensamma: Varlugn, hvad ni har sagt mig, skulle hela verlden gerna ha kunnat höra; Men jag vill hvarken nödga er att stanna mot er vilja eller trötta er genom min klagan; Det är väl bäst att jag glömmer. Jag vill derföre tro på vattnets undergörande förmåga och dricka ensam deraf. Sedan skall det kosta mindre på mig att resa härifrån: Robert förde verkligen dryckesskålen nära intill sin mun; men Rachel ryckte den hastigt