Dagens Nyheter – 19 december 1866, sida 2

Hans uppträdande i galleriet åstadkom en viss rörelse, ty man visste att han var i kardinalens tjenst: Man förmodade att han ilikhet med så många andra; öfvergifvit den fallne ministern och att han nu stod i gunst hos drottningen; som flera gånger erbjudit honom anställning vid sitt hof. Robert passerade flera rum, derunder uppsnappande ett och annat yttrande, som fälldes med anledning af hans närvaro vid festen: Plötsligen igenkände han Ptolemöes honingssöta stämma. Robert vände sig åt det håll, hvarifrån han hört rösten och varseblef den unge mannen, — Det är er jag söker, sade han till honom i allvarlig ton. — Och derjemte någon annan törhända? svarade Ptolemee helt listigt: Hvad mig vidkommer, var jag säker om att träffa er härutan att söka er: Jag visste af erfarenhet att ni icke kunde vara långt borta. Troheten och tillgifvenheten för dem man tjenar har sina gränser och, för att begagna ett ordspråk i mitt hemland; man bör aldrig säga: källa, jag skall icke dricka af ditt vatten: Robert upptog mycket illa detta skämt; och han blef vid ännu sämre humör, när han fick se Rachel, som nalkades, emedån hon blifvit varse de båda fienderna i saratal med hvarandra och nu med en blick tycktes bönfalla hos Robert att han skulle styra sin vrede. (Forts.)