ee a till en kär vän; från hvilken ni skall skiljas; låt mig höra ett godt ord af er, Rachel, medan månan ännu är beslöjad af moln; medan vi äro ensamma under denna vackra himmel; medan jag håller er hand i min: — Ni bör kunna gissa; Robert; hvarföre jag är här. Två vänner tänka säkerligen många saker i det ögonblick; då de stå redo att skiljas; men det är bäst att icke uttala dessa tankar; Molnen må gerna undanskymma månan; det må vara dag eller natt; jag kan dock icke säga er annat än detta: akta er! Inom några sekunder ser jag er icke mera. Farväl; Robert; tänk noga på hvad jag sagt er; och ni skall förstå mig: Medan de talade detta; promenerade de under höga träd; i hvilka höstvinden hven; och hade nu hunnit fram till källan; Rachel ville aflägsna sig; men Robert qvarhöll henne. — Ännu ett ord; Rachel! Hör mig, af nåd; blott ett enda ögonblick! utbrast han; Om ni icke vill tala, kom och ställ er här bredvid fontänen och fatta denna dryckesskål. Robert hade härvid fyllt jernskålen ända till brädden och räckte densamma åt den unga flickan: — Ni vet; sade han till henne; hvilken öfvernaturlig kraft man tillskrifzer detta märkvärdiga vatten: Om vi på samma gång dricka deraf, komma vi att fatta för hvarandra en kärlek, som varar genom hela lifvet; men om ni åter låter mig dricka ensam; skall jag icke behålla något minne af er i mitt hjerta. t5— Det sednare vore känske för er det lyckligaste; sade Rachel.