Dagens Nyheter – 19 december 1866, sida 1

mig, ifall jag uteblifvit, svarade Rachel, skulle jag utan tvifvel ej ha infunnit mig här. — Rachel, ångrar ni redan er ädelmodiga handling? Ni visste att jag skulle resa bort; måhända har ni velat säga mig några goda ord till tröst; ingifva mig hopp om en framtid, lyckligare än den dag som är: — Ni reser bort, Robert; de personers öden; vid hvilka vi fästat oss, se ut att bli så vidt skiljda att det hade varit bättre att vi aldrig lärt känna hvarandra: Nej, jag kan icke säga er några tröstens ord: — Ar det ej ljuft, svarade Robert; att hysa aktning och innerlig vänskap för hvarandra och lefva i minnet af hvarandra, under det vi fylla våra pligter på hvar sitt håll? — Jag tänker såsom ni, Robert; hvarföre skulle jag förneka det? Och dock var det icke detta jag ville säga, ty jag tror, det är klokast att glömma..: Men jag har ingen tid att förlora: jag kommer för att underrätta er att ni har en fiende. — Det är lyckligt för mig; Rachel; ty utan denne älskvärde fiende skulle ni nu ej varit här vid min sida, eller huru? — Ni skämtar, Robert, och jag bäfvar: Han vill hämnas, han har sagt mig det; och ni vet att italienare ofta icke sky att handla förrädiskt: — Och hvarföre skulle denne hatfulle Ptolemee vilja hämnas på mig? Har ni någonsin visat att ni föredrager mig framför honom; och bar ni gifvit honom anledning att beklaga sig öfver er? Det är i dag första gången vi träffas utan vitnen. Säg mig åtminstone något, Rachel; som kan göra hans hämdlystnad i viss mån berättigad; tala till mig öppet och bjertligt; såsom