Dagens Nyheter – 18 december 1866, sida 2

och säga till henne: om du ändå hade varit en pojke! och om en stnud: det går utföre — slägten dör ut. . Men så var Fia vid pass 9 år, då modren började ställa och rusta mer brådt än vanligt, och ju brådare hon hade, desto allvarsammare blef hon. Men Olle visade sig deremot mera kry och liflig än hanYnågonsin varit; det hände till och med att han om qvällarne började tala om historier för Fia. Hon hade aldrig haft så roligt förr. En morgon vaknade hon vid, att hon hörde fadren sjunga på en munter visa. Hon blef så förvånad att hon utropade: Mor, hör ni far han sjunger! Men en lördag, sedan Olle farit till staden, var mor Britta allvarsammare än någonsin, det såg till och med nästan ut som hon gråtit. Hon satt på soffan vid fönstret och spann, och Fia satt bredvid och läste den rörande historien om ohuru Josef blef såld af sina bröders. — Hör du Fia — sade modren och afbröt z hennes läsning — om jag kommer att gå bort, så skall du vara en snäll flicka mot far. — Ska ni gå bort, mor? — Ja, kanske. Du skall läsa flitigt, — och så skall du pyssla om lilla kalfven, att han inte behöfver svälta, och vattna korna ordentligt och laga att de bli mjölkade. — Skall jag? Blir ni då länge borta? frågade flickan både med undran och ängslan. — Kanske. Och i min byrålåda der ligger min nya schal, den skall du få, när du blir stor — spinnrocksbjulet suriade allt fortare och fortare och hon darrade litet på rösten — och i sparbössan har jag äggpengarne, dem får du med; men du skall lemna 12 skilling till Anna i Lugnet, dem jag är skyldig henne, och 9 skillivg till Sjötorpspojken, när han kommer hit, för det han köpte hem från stan sist — vill du lofva mig det? — Ja. Men hvart går ni, mor? — Det får du veta sedan. ..: Kommer du nu ihåg allt det der? — Och mina ringar skall du gömma väl; pappa har lofvat det du också skall 1å dem, när du blifvit stor, om du alltid blir en snäll flicka. — Men jag vill inte bli ensam hemma, mamma; jag vill följa med bort. :. — Inte nu, min flicka; du får komma efiex — och vi råkas nog... Mor Brita behöfde dock ej gå bort; det kom fremmande till bys i stället och det var en fru från staden, som hade med sig en liten, liten gossen. — Den här ta vi qvar hos oss och du skall kalia honom för bror -— sade mor Brita till sin dotter. Den veckan for inte Olle till staden, men när söndagen kom gick han till kyrkan, der hans röst hördes öfver hela församlingen, och derefter tog han sig fyra middagssupar på källaren. Det är för pojken min,, sade han, och ett leende blänkte öfver de solbrända, väderbitna dragen. Atta dagar derefter lät Olle döpa sin son och gaf honom namnet Carl. Aren gingo hastigt som en dans, Olle återtog siva gamla vanor, ban fiskade, betalade sin skatt på dagen, for hvarje lördag till torget och hvarje söndag till kyrkan, tog middagssupen och teg för resten. Calle växte upp. blef undersätsig och mörk i synen som fadren, skämdes ej bort med joller, lärde sig snart att bli tystlåten — iy sådant hörde till slägten och hade så fyllt sitt 12:te år, då de onda dagarne kommon. . Att betala ett visst arrende för Tynäs hade i alla tider varit sed, det hade fått häfd för sig, och ingen larer tiukt på att lägga dagsverksskyldighet på et torp, som låg en mil från herrgården. Skatten var i alla fall så tilltagen, att torparen just icke skar guld med täljknifvar, om ban än genom tungt arbete och naltvak fiskade ur fjön några riksdaler mer, än hvad som åtgick för dagen. Hvad nu serskildt beträffar Olle, så hade graunarue visserligen den tron att ban var törmögen — och detta var i viss mening sannt; men rikedomen vid Tynäs bestod ej i silfver och guld; de hade funnit en ännu bättre skatt, hvars värde de insågo — det var förnöjsamhet. Men så kom herrgården i en annans mans hand. Denne hade ingevoting gemensamt med de gamla bruken på stället, ville ej heller veta af dem: egendomen har råkat i lägervall —