Dagens Nyheter – 18 december 1866, sida 2

1LALLVUDRBA IUVPVILUBHVIA I ANIVUNILA fil Uv IvIT sonliga tänkesätt, de yttrat I trontalet. Kojornas invånare. Skildring från landsbygden. II. Torpet Tynäs har en vacker belägenhet vid stravden af sjön. Det ligger nästan inbäddadt i en tät barrskog som ger skydd mot nordvindarns; endast den sydliga stormen har fritt spelrum att svepa tjutaude omkring knutarna, om konom lyster, och då händer ej sällan att de vr. dgade böljorna kasta sitt hvita skum på Tynväs-torpets fönster. Detta tar dock folket ej illa upp, tvärtom: Gubben är arg i daga — säga de —; han är rädd att mista för många gösar i morgona, Saken är den, att vid sydlig viud går gösen bra till vid Tynäslandet och Tynäsarne försumma aldrig att vara ute med noten efter ett sådant väder. Till torpet hör omkring 4 tunland odlad mark; närmast stugan är en instängd täppa, der några körsbärsträd och en rad af otuktade, nästan förvildade krusbärsbuskar finnas planterade; framför stugdörren står en jättelik oxel och på sidan om denna ett larsmesspäronträd, som reguliert hvart 3:die år ger en tunna päron, men deremellan icke ewt kart. Tynäs har innehafts af samma slägt i måvga leder; det nar, som ett fideikomiss, gått från far till son, och alla ba varit på fattigmansvis väl bergade. Dertill har i ej obetydlig mån torpets allägsva belägenhet från herrgården bidragit. Skatten har nemligen cj utgjorts i dagsverken, utan har den utgått i vissa pund fisk om året samt 3 eller 4 Stockholmsresor. Olie i Tynäs — den nuvarande innebafvaren — lemnade ordentligt sin fisk och hade för resten ej något med herrgården att skaffa. Han skötte sin jord efter ortens bruk och fick brödfödan af torpet; men i sjön hade han sin bank. Visserligen var den litet ojemn i sina utbetalningar, men ännu hade den aldrig stoppat. Hvar enda lörd agsförmiddag satt Tynäsen med fiskkorgen på den närbelägna stadens torg och markade ut sin fångst för veckan — och för hvar enda gång anslog han alltid en mark fisk till bränvin och 2 marker till kaffe. Hvar söndagsmorgon, äfven om sommarvädret lofvade aldrig så mycken gös, gick Tynäsen till kyrkan, hustrun var merändels också med, och då bestod han sig alltid den lyxen att på stadens källare ta en middagssup, kanske två om ban råkade någon bekant, men aldrig mer. Då hände äfven det sällsynta att Olle sade 30 ord eller så; det hände till och med att han gjorde sig skyldig till ett skämt, men det tycktes han sedan hela veckan skämmas öfver. Tynästorparne ha nemligen aldrig gjort sig kända för någon synnerlig talträngdhet och ej heller för något öfvermått af godt förstånd. Olle var i intetdera fallet något undantag — och om ban af grannarne kallades något dummare, än hans far och fäder ansågos ha varit, så tillade de genast liksom berömmande: han är också vågot tystarew. Och tystlåten var han så det förslog och sade knappt ett ord mer än han nödvävdigt beböfde säga; — vore väl om alla gjorde på samma sätt. Men hvad det än fanns att anmärka mot Olle, så erkände alla, att en så katig och handfärdig hustru som Olles — mor Brita, som hon kallades — hade ej i mannaminne styrt och ställt vid Tynäs. Och styrde och ställde gjorde också mor Brita till gagn för buset ech till bjelp för Olle, som fann sig ganska belåten med, att hon i vissa delar tog husbondväldet. Det var blott en sak, som han ofta yttrade bestämdt missnöje med, och det var att de ej hade en son. Deras dotter Fia var Olle ej på minsta vis afvogt stämd emot, men han kunde dock ibland, då han om qvällarne satt och gungade henne på knäet, ej återhålla en suck RTL