Dagens Nyheter – 17 december 1866, sida 2

Här och der i landsorten. Lilla Åby i december 1866. Början af östra stambanan, eller det banstycke som kallas Katrineholm—Norrköpingsbanan,, är 4,9 mil och genomlöper en den mest natursköna trakt, ögat kan skåda. Långa stycken går den öfver sjö eller på stränderna af insjöar, mellan höga ättestupor eller trädbeväxta höjder af Kolmårdens skogssträckning. Det är en vild trakt, liknande Dalarnes eller Norrlands. Här och der far man förbi en qvarn, en såg, ett bruk eller herrgård, gömd i en dal. Då man kommer till Åby, visar sig en behaglig och leende slätt med välbyggda hberregårdar och byar, kallad Qvillingedalen, der man till venster ser Bråvikens blåa yta och midt i fonden Norrköping, Sveriges Manchester, der tjocka rökpelare arbeta sig upp ur de höga fabriksskorstenarne. Tåget stannar blott fem minuter — en alltför kort tid att betrakta denna nejd, hvarföre jag beslöt att stanna här, alldenstund man straxt ofvanför stationen har en gästgifvaregård, icke en sådan som man ofta finner på landsbygden och der man hvarken kan få vått eller torrt, utan en gästgifvargård, der allting är komfortabelt, smakfullt och billigt. En resande kan på angenämt sätt tillbringa ett par dagar hos värdfolket vid Lilla Åby. Jernvägsstationen här, med stationshus i stilen af en italiensk villa, heter blott Åby, hvilket medfört åtskilligt trassel vid brefbefordring, enär det finnes en poststation till, som heter Åby, och en annan Stora Åby, hvarföre det vore skäl att kalla stationen i Qvillinge för Lilla Åby. Stationsinspektorer, hr Lindberg, berömmes som den mest ordentlige, uppmärksamme och förekommande.