Dagens Nyheter – 17 december 1866, sida 1

gon trängdes en mängd hofmän om hvarandra i enkedrottningens våning. Maria af Medicis smickrade sig med att ha återförvärfvat för all framtid sitt inflytande hos den svage och medgörlige konungen och i och med detsamma sin makt: Som hon hade svårt för att med lugn och sans bära sin lycka, afskedade hon de många uppvaktande, för att få vara i fred några timmar samt begaf sig till sitt bönrum. Hon följdes dit af en täck flicka vid namn Rachel de Montaigu, för hvilken hon hyste en varm tillgifvenhbet. Drottningen var icke mera ung, men hon var florentinska, hon hette Medicis, bon hade bibehållit ett öppet sinne för skönhet, ungdom, behag och allt det herrliga, som finnes i naturen eller skapats af konsten. Hon kunde icke skilja sig från denna förtjusande flicka, som läste högt för henne ur de skaldeverk, hon beundrade, sjöng italienska sånger-för henne och målade blommor i hennes anteckningsböcker. Fröken de Montaigu tycktes henne sprida trefnad i hela slottet genom sitt behagliga väsende, sin oskuldsfullhet och bjertlighet. — Nå, Rachel, mitt barn, sade drottningen, som strålade af glädje, du är således icke lycklig? Du ensam, du, som jag håller så kär, tycks ej dela mina vänners lycka. Men — måhända gissar jag rätt: det kommer sig deraf att du änvu icke sett vår utvalde bland de uppvaktande. Var lugn; han kommer nog. — Ers majestät, sade Rachel, i det en lätt rodnad öfverfor bennes kinder, har jag någonsin sagt att han är min utvalde? Det är ju