Dagens Nyheter – 15 december 1866, sida 2

sta svårigheterna är den sistnämnde; ty det har ej kostat mig liten möda att omintetgöra deras planer, som på allt sätt sökt hos konungen uppväcka misstankar om mina afsigter. Han hade genomskådat intrigerna, straffat konspiratörerna och förrädarne, krossat aristokratien samt tvungit dess medlemmar att krypa kring thronens fot. Han hade förskaffat den svagaste furste, som någonsin burit en spira, den största kungliga myndighet, hvilken han nu sjelf utöfvade. Desslikes beherrskade han Europa genom sitt snille och sina vapen; ty på Italiens slagfält var konungen af Frankrike att anse endast såsom den förnämste bland bans officerare: aFrankrike, säger en utmärkt författare, som har den förtjensten att med få ord kunna säga mycket, hvadan vi finna oss föranlåtna att här citera några rader af hans penna, ahade vid denna tid, tack vare Richelieu, återförvärfvat sin förra rang bland Europas stater. Landet var äradt, under det att lugn rådde derinom — se der den store ministerns verk. Men han betalte dyrt sina triumfer, ty konungen, som var afundsjuk på honom, började att låna ett villigt öra åt de baktalare, som svurit att störta honom. Maria af Meödicis begagnade sig af kardinalens frånvaro och utverkade hos sin son ett löfte om, att den mäktige mannen skulle afskedas så snart den italienska affären bunnit slutas. Han höll ord, ehuru mot sin vilja, och snart sagdt, med tårar i ögonen gaf han befallning om ministerns förvisning ur riket (Forts.)