Dagens Nyheter – 14 december 1866, sida 2

I Osa Finmark lärer för tio år sedan funnits en hund, som varit alldeles utomordentlig på utter, och med hvilken man utödde alla sådana djur i hela nejden. Han lärer till och med dykande ha förföljt uttern. När färskt spår påträffades, men hunden ej kunde komma in i den trånga hålan der uttern låg, då dämde man med trampadt ris och ånö upp vattnet i hålena, så att djuret till slut måste ut, och väl utkommen var uttern såld antingen åt skyttarnes lod eller åt hundens ovanliga förmåga. Uti en by vid namn Aberga i Orsa har en gammal räffångare påhittat en ganska sinnrik räffälla. Under en lada i en-aflägsen täppa har -han i stenfoten anbragt en öppning med en skjutlacka i ram. Luckan går utanför på väggen, och midt emot är en dylik öppning med likadan lucka. Midt under ladan är ett slags våg med bete och så uppgillrad, att ett par snören springa loss, när räfven tager betet, och luckorna falla ned. Mickel är då instängd, en spjällucka sättes i stället för den andra, hvarigenom man kan skjuta eller snärja djuret, Gubben trodde sig äfven kunna få varg i fällan, om han i ladan hade en hund eller en gris. Ladan stod på stadig stengrund, så att odjuren ingalunda kunde krafsa eller ens äta sig ut, och då de sågo dagern lysa genom ladugrunden, så voro de tryggare vid ingåendet. Skogsfogeln har sistlidne sommar lidit mycket af vätan och, då den haft brist på torr jord att mylla sig i, lärer den haft mycken ohyra. Jag har ock sett på hösten tagen tjäderfogel, som varit särdeles mager; Man visste berätta, att död fogel rätt ofta funnits i skogen.