Dagens Nyheter – 14 december 1866, sida 2

i ledet komma in i mitt rum, hvars dörr jag lemnade på giänt. Derinne utspann sig nu följande dialog. Oppna munnen! Ja, jag ser att tanden är frätt; jag skall siraxt draga ut den. Åh, hr doktor, jag kan vänta. Ni har kanske icke tid nu. Jag kan ju få komma igen i morgon. Nej, min gosse, jag måste taga mig tid: Hvarför skulle du gå och pinas så länge med tandvärk: Jag ber, hr doktor, jag känner inte utaf tandvärken just nu för ögonblicket; jag kommes igen i morgon. Hvarför skall du springa två?a gånger min gosse! Öppna munnen . . . lyd karl!. . : seså! och patienten vyrålade till af smärta, vid det tanden giek all verldens väg. Seså! ropade jag och slog upp dörren. Hvar är numro två?k Men hvarken n:o 2 eller någon af de öfrige fanns qvar i rummet, hvilket var fullkomligt rensopadt från patienter — och icke en enda tandvärke-patient anmälde sig sedan. Den verklige, och med 50 öre afspisade hade tagit sig ett bastant rus i stället för att gå till barberaren och den kuren bade totalt fördrifvit hans tandvärk. Franska hofvet i Compiegne. Häromdagen företogs en stor hettsjagt, i hvilken nästan alla gästerna deltogo. Furstinnan Metternich utmärkte sig framför de andra genom sin excentriska drägt: Kejsaren, kejsarinnan och den kejserlige prinsen deltogo icke i pöjet. Kejsaren är nemligen af läkarne förbjuden att deltaga i jagter af detta ansträngande slag och han var dessutomför dagen opasslig.