Dagens Nyheter – 13 december 1866, sida 2

nu, sedan litet kyla kommit i luften, som våt en5; det kan derför vara godt att för en stund få tag öfver kufvudet. Kom och låt oss titta in vid Berga Kors! Stugan är afdelad i två rum, det ena innrnför det andra och förenade genom en dörr. Ena viss välmåga röjer sig i det inre rummets möblering; det yttre, som begagnas till hållstuga för nattliggarne, ser deremot ruskigt och otrefligt ut. Några forbönder från Österzsylln ha nyss inkommit, slagit upp sina matsäcksskrin och hålia på att förtära aftonmålet. Framför ett bord sitta två personer, som se ut som gamla krogkunder, — utsupna, utsvultna och trasiga: — Det är som jag säger — yttrar den ena af dem, — har man en gårcg blifvit riktigt afklädd, så är det inte så lätt att bli som folk igen. oo — Ja, du säger der ett sannt ord, Per i Ängen — svarar den andre. — Och de ge sig inte förrn de tagit skinnet af en fattig stackare; det se vi exempel på med Lasse i Hultet; var inte han ea duktig och ordentlig karl? — ÖOsh som stod sig bra — jo visst. Men så kom olyckan öfver honom: Kon bröt benet af sig på skogen och hans oxe flöjde en natt in på ett klöfverland och åt ibjäl sig. — D.t värsta var ändå, att elden kom lös och brände upp hans loge med nästan all säden. Han blef som ifrån sina sinnen vid det slaget och ett par dagar efter eldsvådan kom han hit en qväll:..jag hade aldrig sett honom full förr. — Nog var det också bra grymt af fogden på R, att uppsäga Lasse till Aytining efter allt det der eländet, under förevändning att Hultet skulle indragas till gården, sedan nu uthusen brunnit ned. — Jo, och ena dålig ersättning var det, att låta honom komma till gården som bränneridräng; — det är inte så godt att börja tjena sen man baft litet eget och velat sköta sig, och när man så dertill kommer i ett bränneri, med frestelsen stundligt för ögonen, då pröfvas man öfver mensklig förmåga. — Det gick också på tok; men minsta skulden hade Lasse sjelf. — Det hade varit en småsek ändå för herrgårn, att ställa honom på stadiga ben igen. — Men det gjorde herrgården inte. — Et kraftigt bandteg i räita ögonblicket ger stöd för lång tid; Lasse skulle ha varit bjelpt med litet. — Men fogden stoppar handen i sin egen ficka, han stoppar kanske dit något mer. — Den feta son vet aldrig hvad den svultna lider. — Om inte ändå det förb. bränvinet funnes En kan dock ha stunder; då en ser klart i mycket, och då en kunde önska sig långt från glaset, långt, långt ... Det var en olycka för oss fattig stackare, att det nånsin blef ett bränneri på R. Sen det börja, ha allt ånga ögon runnit i kapp med bränvinspiporna: — Men gumman här vid korset hon fröjdas hon och blir mer skinande för hvar dag. Vet du hvad folket säger? Jo, att nämndeman i Lia häromdagen fick låna 1000 rdr af. henne. — Hvar har hon fått dem ifrån? När hennes man dog, var det fråga om att hon skulle komma på fattighuset. — Hvar bon fått dem ifrån? De ha kokats ihop i bränvinspannan på R. Fast på sitt snus, kaffe och socker och annat smått har hon väl ock haft en styfver. — Ja; men från kojorna i socknen ha pengarne kommit först och främst. Hon har sina under der och hon plockar dem. Lasse i Hultet försökte att plocka igen hvad han låtit narra af sig, han ville ta igen det med våld, när det ej gick med godo — hån hade då gått och trasslat i flera dar, utan mat för sig, hustru och barn, utan hjelp, utan någon kristen själ att vända sig till — och ban gjorde det i fyllan; men då kom länsman, och Lasse fick krype i kurran och fick sedan ett års fängelse för hemgång. Detta samtal föres nästan hviskande af detvå männen, som smakat så pass mycket af den svenska nektarn, att de blifvit varma för andras nöd, dervid glömmande sin egen. Den äldste af formännen, som ser välmående och duktig ut, slår igen sitt matsäcksskrin, tar