gom loke anser ecanuollkt, att han ännu er gång ändrat detta sitt boslut. Hästar eller Oxar som dragare vid jordbraksarbeten? (Föredrag i Westerås landtbruksklubb af öfverstlöjtnant V. Edman). Ionan man närmare kan afgöra denna fråga, är nödvändigt att hafva fullt klart för sig, huruvida hästen kan på ett fördelaktigt och fullt tillfredsställande sätt utfodras till lika kostnad som oxen: Hänvisande till den af mig redan förut offentliggjorda berättelsen öfver den vid Svanå bruk införda utfodring samt stallinredning med foderbord, kan jag efter ytterligare vunnen längre erfarenhet intyga, att hästar, arbetande hvarje dag, kunna hållas vid ordentligt draghull på en ration af 10 å 15 skålp. hö, 2 skålp. hafregröpe samt vårsädshalm efter åtgång. Om man något granskar den utfodring som vanligen bestås till dragoxar, om de skola vara i fullt brukbart skick, och kunna arbeta hvarje dag, så torde man komma till den insigt, att på någon knappare utfodring skulle man icke kunna föda någon dragare. Utgående sålunda från den synpunkt, att hästens utfodring åtminstone icke blir dyrare än oxens, skola vi vidare granska och söka utveckla: hvilken blir den billigaste dragkraften för jordbruket, hästen eller oxen? Det är en allmän jakttagelse, gjord såväl i. England och på kontinenten, som äfven i vårt eget land, att i samma mån jordbruket utvecklat sig till något bättre, har hästen såsom dragare utträngt oxen. Man har alltmer kommit till den erfarenbeten, att man med hästen verkställer på samma tid 40 å 50 proc. mera arbete än med oxen: Det är naturligt, att der arbetspriserna äro höga, måste man hafva en vinst uti, att begagna den dragkraft, som lemnar på samma tid den största effekt. Men vilkoret för vinnandet af denna större effekt i jordbruket, såsom vid plöjning och harfningsarbeten m. m:;, är att jorden är lagd i större täckdikade fält, hvarigenom man kan draga full nytta af hästens hastigare drifvande gång; då deremot samma arbeten; utförda på, i mindre åkrar sönderdikad, eller stenbunden åkerjord, äro förknippade med så täta vändningar, att fördelen af hästens mera lidande gång icke här kan göra sig fullt gällande. På större rutor kan man emellertid med ett par hästar plöja 1!4 å 1!2 tunnland på sommardagen, då man med ett par oxar endast kan plöja 34 högst 1 tunnland pr dag. Ar afståndet från skörden till ladorna långt, hinner man med hästar 50 proc. mer än med oxar. I alla vinterkörningar, med undantag af skogseffekters utkörning ur skogen vid djup snö, hinner man med hästen vanligen 50 proc. mer än med oxen, belst om det är bar vinter eller hårdt väglag. Alla här gjorda jemförelser framställa goda och starka dragare af båda slagen. Jemför man den mindre hästen med den mindre oxen, blir ej skillnaden i arbetskraft af någon betydenhet. Det vanligaste inkastet man gör mot användning af hästar är, att man af dem erhåller mindre och sämre gödsel. Som man dock vid öfvergång från oxar till hästar, kan minska dessa senares antal med 2a-del, så bör alltid ett större antal kor eller gödoxar etc. uppställas för att tillgodogöra det besparade höet. Stallgödseln måste ock ändamålsenligt behandlas, så att den ej får brinna ihop för mycket, utan bör den alltid blandas med dyjord, halm etc., och der dessa ämnen saknas, bör man genast utföra gödseln eller åtminstone blanda den med den från nötboskapen erhållna spillningen. Man anmärker vidare dels att hästar kosta mycket i inköp, dels att de vid inträffande olycksfall, eller vid hög ålder, icke bafva något köttvärde i jemförelse med oxen. Vi vilja i detta hänseende anlita kalkylen, för att komma till något synbart resultat. Låtom oss antaga den ofvan angifna erfärenheten att hästens arbetskraft är 50 proc. större än oxens: Alta hästar skulle då motsvara arbetskraften af tolf oxar. Vidare att djuren börja sin verksamhet vid fem års ålder, samt att utfodringskostnaden för hvarje djur är lika. Vi vilja då först tillse, hvad de 8 hästarne kosta pr år. Åtta hästar kosta i inköp efter ett pris af 250 rdr st. 2000 rdr. I åkerbruket kan hästen, om den ordentligt skötes, begagnas till fyllda 20 år. Sedan upplysningen stigit derhän, att hästkött vunnit ett större användande till menniskoföda, antages att hästen vid 20 års ålder har ett värde af 50 rdr; — hvilket belopp, draget från inköpssumman 250 rdr, lemnar en brist af 200 rdr, som måste under loppet af 15 år amorteras med 13,s3 rdr pr år för hvarje häst, eller