Dagens Nyheter – 11 december 1866, sida 3

Frökens klagan. (Den 7 december 1866.) Du milde Gud, hvad verlden dock försämras! En sådan fasans tid vi lefva i! Från alla båll jag hör detsamma jemras, Och sjelf jag tror att det är rakt förbi. O mina höga, sälla stamförvandter, Hur innerligt jag må afundas er, I fäder, mödrar, onklar eller tanter, Som stegen ärade från lifvets branter Med dyra anors glans i grafven ner! För mycket mindre kan man blifva tokig Än hvad jag nu på några dagar hört; — Jag grubblat har, så ryggen blifvit krokig Och håret grått och mitt förnuft förstördt. Det var den sista spiken i min kista, Det var ett slag, hvars kraft jag icke bär, Och hvad gör det om hjertat ock skall brista, Om Svea skall en ädel dotter mista, När Ragnarök i alla fall är här! An lefver friskt, Gudnås, uti mitt minne Vårt slägtes sjelfförräderi och fall, Det svek sin ära, sina fäders sinne, Och kämnden, hämnden icke dröja skall. Det är på dagen jemnt ett år nu sedan Den dag, hvars namn förbannadt vara må; — Min dystra aning då är uppfylld redan: Nu, fega gubbar, fån I känna svedan Utaf de piller som ni kokte då! Nu vill man stjäla edra döttrars ära, Man mörda vill, med ordets skarpa dolk, Den minsta skymt af höghet som de bära, Som ännu skiljer dem från sämre folk. Vår genom sekler ärfda titel, fröken, Man nu vill taga från oss och ge bort Åt alla dessa så charmanta spöken, Som sy vårt linne eller gå i köken, Och stå och sälja både vått och tort. Du grymma menskoätare, som sitter Och skrifver tidningar i Göteborg, — Jag önskar dig en lefnad lika bitter Som min, — så full af pröfningar och sorg! Ack, Hedlund, Hedluhd, har du intet hjerta? Hur vågar du förmätne, detta steg? Kan du ej fatta hvilken gränslös smärta Och harm du väcker med din usla svärta För hvarje ord, när så du skrifver, säg? Och sen kom Sohlman sjelf, bevarg, den kaxen, — I ogjordt väder är han ute jemnt, — Och vågade att lägga lök på laxen, Och så kom Nisse med sitt dumma skämt, — Och så kom allihop de andra bladen Och ställde oss i bredd med denna tross Af alla slags mamseller uti staden, Och bondmamseller, -hela långa raden; — Och ingen dödlig käft försvarar oss! Det är — min Gud — för mycket för den svaga, Och väl af sorg mitt hjerta brista må; — Men nej, jag är för stolt att mig beklaga För dessa låga menniskor ändå ! Du snöda verld, — snart får man se din ända, Och när du ramlar — uppfyll då min bön: Låt alla tidningskluddare bli brända I svafvel duktigt, — och så sen, kanhända, De borde hängas eller slita spön! rm ee ee a 0