Dagens Nyheter – 10 december 1866, sida 2

med brokiga band prydda klädningarne ej lemnade något tvifvel. De hade sina tillhåll i de halfmörka sidogatorne, hvilkas anblick i mina tankar återförde alla möjliga skräckhistorier, i hvilka mord och rof slutade hufvudrolen. Mord, i ändamål att förskaffa lik för anatomiska ändamål, lära icke mer förekomma i London, men dessa aflägsna qvarter, med sina trånga, mörka gator; tycktes särdeles lämpliga för att der utplundra de offer, som ditlockas. Och om offret gör motstånd, skriker och gör buller, — så har man knifven till hands och Themsen är så nära; för att föra liket ut till det tystlåtna hafvet: Afven det värdshus, utanför hvars öppna dörr vi stodo, såg ytterst ruskigt ut. Min följeslagare sade mig att det var beryktadt såsom en uppehållsort för de farligaste karlar i hela trakten och att det derför beständigt stod under polisens uppsigt: Vid disken trängdes smutsiga och trasiga karlar och qvinnor, ruskiga figurer; de flestas hjernor tycktes redan i hög grad vara upphettade af bränvin. Från husets inre rum; som var skiljdt från detyttre genom en randig gardin; ljöd mot oss en vild, barbarisk musik. Efter sådana toner måste Nya Seelands vildar dansa. Vi gingo in och trängde oss med möda fram till inre rummet, mellan de halfdruckna gestalter; hvilka tumlade om i skänkrummet: Hr John sköt det randiga förhänget åt sidan; en liten trappa förde till ett lågt men rymligt rum; Den genom gaslågor och tobaksrök förskämda luft, som slog emot oss var lika litet inbjudande, som den vilda, fremmande musik, som utfördes i denna danssal. På en upphöjd orkester stodo fyra negrer och en negress;