Dagens Nyheter – 10 december 1866, sida 2

En af karlarne slog pukor, två spelade fiol, den fjerde guitarr, qvinnan skakade en klocktamburin. Det var svarta aSerenaders, athe christy minstrelsn, som man i London brukar kalla dem; hvilka sjunga negersånger och accompagnerade af en vild musik dansa negerdansar. Ett dylikt sällskap uppträder för närvarande i vårt Valhalla. — Karlarne buro hvita, samt blåoch hvitrandiga byxor, brokiga jackor och röda skärp kring lifvet; De svarta ansigtena stucko upp mellan stora afadermördare af hvitt papper. Qvinnan var klädd i en brokig klädning med lysande och egendomliga prydnader; ett bredt kläde var knutit kring hufvudet och dess ga, röda snibbar hängde ned på hennes fylliga svarta hals. Den, som icke känner till dessa svarta wSerenader tror verkligen vid första anblicken att han har ett sällskap negrer för sig, synnerligen om han hör den vilda barbariska musiken och de fremmande melodierna. Men den första anblicken bedrager. Bakom dessa; med sot svärtade ansigten dölja sig pojkar frått Londons förstäder; Verkliga svarta sångare; icke svärtade med sot; kommo för några och tjugo år sedan öfver från Amerika och medförde dessa negersånger och dessa vilda egendomliga danser. De uppträdde först i St. James Hall och gjorde goda affärer med sina negersånger: Sedan ha de svarta sångarne blifvit på modet i London och man hör på alla gator klocktamburiner, guitarrer och de egendomliga sångerna: Huru man på längd kan finna behag i detta slags underhållningar är mig en gåta. (Forts.)