Dagens Nyheter – 10 december 1866, sida 1

slog derför min följeslagare att taga en. droska för att komma fortare framåt. Vi anropade första kusk och efter en halftimmas färd stannade vi vid mynningen af en trång, mörk gata. aPetticoat-Lane, Sir, sade kusken då han öppnade vagnsdörren. a Vi gingo in på gatan: Åter hade scenen på en gång förvandlat sig. Helt och hållet nya bilder i Lodoner-gatu-lifvets städse vexlande kaleidoskop. Den breda gata i Whitechapel, till hvilken Petticoat-Lane och dess bigator föra, tillhör Londoner-lifvets stora pulsådror. Plakater med alnsböga; brokiga bokstäfver betäcka de höga husens fronter; jordvåningarne äro helt och hållet upptagne af magasiner och butiker; omnibussar, fullpackade utan och innan; och med den skrikande, vinkande konduktören, utropande gatornas namn, baktill på fotsteget; the hansoms halfvagnar med två hjul och hästen i en gaffelstång, the cabs enspända vagnar i form af våra droskor, the broughams (täckvagnar) med två hästar, intaga gatans midt, och köra alltid i sträckt traf; trottoirerna till trängsel betäckta med fotgängare, allt skyndar framåt, alla med City-steg, som äro snabbare och längre än några andra steg, ty i City hafva alla brådtom och hvar och en, som går der, går blott för sina affärers skuld. Ofta stockar sig vid gatu-öfvergångarne denne alltid rullande våg af menniskor, hästar, vagnar och seltyg, och det dröjer då minuter innan den på nytt utvecklar sig ur allt detta virrvarr och rullar vidare. Den gata vi beträdde var deremot mörk och smal. Om en vagn passerar Petticoat-Lane, så intager han gatans hela bredd; Omnibussar befara icke gatan, Dess båda sidor