Dagens Nyheter – 8 december 1866, sida 2

Så äro de; i allmänhet finnas de ej mer, men Victoria Hall är ett undantag.: Emellertid hade vi framkommit till det grå hörnhuset. Det var fyra våniogar högt och hade många fönster och dörrar. Hufvudingången tycktes vara genom en åt sidogatan ledande dörr, kring hvilken voro uppklistrade anslag af, alla möjliga slag. Genom denna dörr trädde vi in, sedan förut en karl, som stod bakom ett skjutfönster, affordrat oss 15 öre för inträdet. Rummet, hvartill den stora simpla ingångsdörren ledde, gjorde ett vidrigt intryck. Stora, nakna, nedrökta träväggar, mot hvilka här och der bänkar voro anbragte, golfvet något djupare än gatans nivå, ett jemnt lergolf utan trädbetäckning. En trappa ledde från detta rum till, såsom det tycktes; lägre belägna rum, tvenne trappor ledde uppåt. En från taket nedhängande stallykta med spräckta glas upplyste den otrefliga lokalen. Vi behöfde några minuter för att orientera oss i vår nya omgifning. Småningom framträdde de enskilda partierna ur halfdunklet. Det var redan folk i lokalen; Många sutto; många lågo på bänkarne. Andra kommo eller gingo uppför och nedför de bräckliga trapporna: Aldrig har jag sett en sådan samling af ruskigt och för det mesta trasigt folk. Samtlige karlarne och flickorna, som lågo och stodo i rummet voro ännu helt unga; ingen var väl äldre, än några och tjugo år. Många tycktes ännu icke uppnått det fjortonde året; Der voro små flickor om tio å tolf år, gossar om tretton till fjorton: Man drack öl; porter och bränvin ur tennbägare och stora glass Många tycktes redan vara berusade; man underhöll sig på