Dagens Nyheter – 7 december 1866, sida 2

ögonblick. De tycktes igenkänna min ledsagare. Karlarnes ansigten antogo sedan åter ett fullkomligt likgiltigt uttryck. Två nedlade sig åter brummande. Den tredje qvarblef i en sittande ställning och fortfor att utblåsa väldiga rökmoln ur sin pipa. Min ledsagare frågade honom efter flere af hans kamraters bostad, hvilken skulle vara i Golden Lane. Han svarade att han ej hade någon kännedom härom: den ene visste han alls icke; den andre skulle bo i Whitechapel: Sedan log han föraktligt oeh nedlade sig raklång på bänken och stirrade i elden. Utan något farväl lemnade vi rummet; på gården stod konstapeln, beredd att på första vink skynda oss till bjelp: Jag var glad, då jag var kommen ut ur det hemska huset och åter stod på gatan. Då de tre karlame vid det fladdrande eldskenet reste sig från sina bänkar, hade jag omedvetet fört handen i fickan och fattat fästet på min dolk; Hela omgifningen; karlarne, den mörka gården; det qvalmiga; rökuppfyllda rummet, den lågande brasan, den till vår hjelp beredde poliskonstapeln utanför — allt detta bar så karakteren af en af dessa tjufhålor, som skildras i engelska romaner, att ingen kan förundra sig öfver det plötsliga anfall af förskräckelse, jag erfor. Poliskonstapeln hade åter aflägsnat sig: Vädret var blifvet något bättre, ehuru mörkret tilltagit; Alla gaslågorna omgåfvos i dimman af en röd ring. Vi veko in på en bredare gata: Annu alltid voro vi i Golden Lane: Hvad voro deder för karlar?, frågade jag min ledsagare: aDe voro frisedelsmän, farliga inbrottstjufvar, upplyste han.