Dagens Nyheter – 7 december 1866, sida 1

jag sökte. Jag tog min man i betraktende. I hans yttre fanns ej något; som kunde påminna om en så fruktad fiende till rånare, mördare och tjufvar. Af medelstorlek, med god hållning, vänliga, angenäma drag, blond, med slätrakad haka och kinder, kloka, blå ögon, liknade han vida mer en välmående borgare från Cheapside eller Fleetstreet, än en medlem af polisen i London. Vi trädde in i de lifdömdes cell. Min ledsagare sade mig namnen på alla dem, hvilka under de sednastc femtio åren här tillbragt sista natten af sitt lif, och berättade mig en följd af förfärliga saker, som, så att säga, dröpo af tårar, blod och elände. Hans skildring var rask, lefvande och full af kännedom om det lägsta Londoner lifvet och dess tilihåll. Jag sår dem draga förbi min själs öga, alla dessa, som under ett halft århundrade hemtats ur detta kala rum för att gå sin sista färd — till scbavotten utanför Newgates port. Der stod den smala bänken, fästad vid väggen med jernkrampor, på hvilken de sista gången setat, der det lilla, vid golfvet fästade, bordet, vid hvilket de ätit sin sista målhid; der i hörnet stod sängen, i hvilken de sofvit sin sista ratt, drömmande om den morgonrodnad, som skulle kalla dem till galgen; der vid väggen var ett träställ fästadt, på hvilket lågo kammen till diras sista toilett, tenu-muggen till sista drycken och en tenn-tallrik bredvid bönboken. Jag tog bönboken i min hand. Ryggen och permarne voro slitna och smutsiga. Rysande lade jag den åter på sitt ställe. Den tanken att ella, som blifvit hängda i Newgates galge, hållit den i sina, af mord och rån befläckade händer, kom