ligger för oss öppen — jag menar den verld som är befolkad af stattorpare, tv Södermanland är i det afseendet rikt, man kunde säga ohyggligt rikt lottadt. Vi göra först ett besök vid egendomen R., ett af dessa gamla södermanländska herresäten, som ännu hafva en stark anstrykning af medeltidskarakter. Oaktadt den herrliga natur, som omger detta ställe, blir ni ändock kanske illa till mods af den dysterhet, som hvilar deröfver, af den vanvård och djupa smuts, som röjes vid hvarje steg från stora byggningena till ladugården, hvarest några illa klädda, och som det tyckes ändå sämre födda karlar hafva någon sysselsättning för händer. Karlarna — just af det folk, vi söka — bära liksom kreaturen inuti ladugården (om ni äfven vill kasta ett öga ditin) en omisskänlig stämpel af dålig rykt och dålig utfodring. Tvenne argt skällande hundar äro de enda varelser som se välfödda ut. Der borta i backen se vi mellan tallbuskarne framskymta en menniskoboning — det är en stattorpares hem, och dit begifva vi oss. Stugan är grå, ,mossbelupen, angripen af röta och orappad i väggsåten; med dagsljuset står dess inre i förbindelse genom trenne gluggar, i hvilka det väl en gång varit heåla fönsterglas, att döma af de bitvis ännu qvarsittande blybågarne, der en och-annan solbränd, nedrökt och mångfärgad hel glasruta ännu finnes; men der det öfriga utgöres af glasbitar; sammanhållne af träpinnar eller öfverklistrade papperslappar. Det bästa och mest angenäma att se på bostadens yttre är torftaket, hvars rika gräsväxt ännu i november genom det lätta snötäcket är märkbar. En trogen modell af denna stuga skulle väcka stort och rättvist uppseende på den stora expositionen i Paris! Här hemma är en sådan syn alltför vanlig, att ens väcka någon förundran. Vi kröka på ryggen och stiga in. Några råa risqvistar äro påtända i spiseln, framför hvilken en qvinna med utmärgladt utseende sitter på en trästol sysselsatt att underhålla elden och då och då knuffande på en vagga; deri ett spädt barn ligger; ett annat har hon i knä och ett tredje ligger uppkrupet i spiseln, lekande med en katt. Väggarna äro öfvertäckta med pappersbitar, sönderrifna tidningar, titelblad af psalmböcker, konfektetiketter etc.; och möbleringen är bäst att ej fästa någon uppmärksamhet vid, än mindre tala om. En säng, ett bord, några stolar, ett rödmåladt skåp med stora hvita initialer och en väggsmällas, som låter höra ett haltande tiktaka — det är allt. Ni låter ert öga medlidsamt hvila på qvinnan, som sitter der, en bild af modlöshet och svikna förhoppningar. : Förhoppningar? Gud vet om hoppets blida ljus någonsin upplyst och lifvat dessa tärda drag, dessa sknmma, insjunkna ögon! Kanhända dock, låt oss tilltala henne. — Vi kommo hit för några år sedan, min man och jaga, säaer hon; vi hade då endast ett barn, men dessutom så pass mycket, att vi utan skuldsättning kunde taga emot det här torpet: Vi ha några åkerlappar här i backen, dem vi sjelfva till en del uppbrutit, en ängsteg dernere i kärret, och på allmänningena ha vi foder åt kon, kalfven och tacka meå lamm. Derför göra vi nu fyra dar i veckan; men dessutom ska vi göra hjonsdagsverken efter bud och få derför om sommaren 50 öre och om vintern 33 öre om dagen. I år kunde vi ej få någon piga, ty ingen vill gå i herrgården, och derför ha vi blifvit hotade med uppsägning; och min man måste nu gå hvarje dag sjelf. Gud vet hvad det skall bli till sist! Skuldsatta äro vi också vid herrgården, oeh då vi ej kunna betala, så göra de med oss hvad de vilja: Flera än vi ha kommit välbergade hit, men rätt som det varit ha de varit i skuld; och det är en bottenlös graf för stattorpare; de komma aldrig upp-igen. Vi trodde alla att det skulle bli bättre sen nådig herrna dog, men det blef sämre i stället. Den nye inspektoren är mycket svårare han, än husbonden sjelf var, och han får nu styra med allting, bara han skaffar inkomster åt fruna — och det gör han nog; men vi få sitta emellan, vi. Min man har nu kommit i hatet för honom, efter vi ej kunnat skaffa någon piga — och häromdagen fick han till och med stryk i stället för säd, när hän kom och bad derom; ty si vi ha haft missväxt i år. Det är tungt att få äta upp sig sjelf, för att kunna arbeta åt andral Och när man dertill ser hur andra ha det, t. ex. vår frux, som lefver i grannlåt och kalaser och bara på lyx ger ut pengar, hvilka, utan all afund sagdt, skulle kunna göra så mycket godt, — då blir sinnet bittert: Om hon bara villle lyssna till oss; om hon någon gång hade stid att se in i våra kojor; men det har hon aldrig. Och ingenting roligt är hos oss heller att se. Gå tillinspektorn — svarar hon alltid — jag lägger mig ej i det der! — Många bönder höra äfven till detta gods, men deras stattorpare ha det mycket bättre än herrgårdens; Ar det också hos någon en fattig stackare skall få hieln. så är det hos hönderna.