Dagens Nyheter – 6 december 1866, sida 2

— Fjällen ha omsider fallit från era ögon, sade hou; jag visste väl att så skulle ske; En engels blickar äro i denna stund fästade på oss. — Ja visst, svarade den döende, och snart skall jag vara återförenad med denna engel: Hvar är er dotter? Hon bär det namn — det enda namn; som städse ljudit såsom en ljuf musik i mina öron. Låt mig se henne. Ellen, älskade barn! fortfor han i en ton af innerlig hjertlighet, när den vackra och milda flickan böjde knä framför honom; Stig npp. Nianade väl icke att det var Redmond ONeils far, som ni träffade i det gamla klostret St. Mary? — Nej, det gjorde jag icke. — Hvar är min son? Det börjar skymma för mina ögon; jag kan icke längre se honom. Vår hjelte skyndade genast fram och ställde sig bredvid sin fader: — Gif mig er hand, och ni, Ellen, likaså. Och nu fader Karoolan, sade den döende med mild röst; träd fram och förrätta vigselakten: Katty, låtom oss tillsammans bedja Gud för våra barns lycka och välsigna deras förening. — Han är den siste ONeil — den siste af en ätt; lika gammal som Galways berg, svarade den oegennyttiga qvinnan. Allt hvad jag gjort har blott varit min pligt, och ::. — Ingen falsk stolthet, Katty, afbröt henne baroneten. Raskt till verket, Karoolan, på det att jag må få välsigna mina barn. Hans önskan uppfylldes; Han lefde så länge att han fick bevittna den högtidliga akt, hvarigenom vår hjelte blef förenad med Galways skönaste flicka, och afled fridfullt med en välsignelse på sina läppar: Under det uppror, som kort efter denna tid