Dagens Nyheter – 6 december 1866, sida 2

det var icke af glömska presten. bibehöll högtidsdrägten på sig. I den fader, hvilkens bjerta inom kort skulle upphöra att slå, och som brann af längtan att få omfamna och välsigna sin son, igenkände Redmond och Phelim den ur Bastiljen befriade fången, den hemlighetsfulla varelse; som de hittills benämnt cOdetp. — Min son, mina ädle ridderlige son! utbrast den gamle mannen i det han tryckte vår hjelte till sitt bröst; Detta enda ögonblick godtgör mig till fullo för alla de lidande jag utstått. Den dröm, som tröstade mig i min ensamhet och qvarhöll mitt förnuft, när det hotade att fly sin kos, har nu blifvit verklighet. Jag kan nu med lugn rimöta din blick. Rättvisa har blifvit utöfvad: min äktenskapliga lyckas förstörare, min dyrkade makas mördare har med döden fått umgälla sitt stora brott: — Fader! dyre fader! utropade vår hjelte i mildt förebrående ton; hvarför lemnade niicke denna omsorg åt mig? — Det var min rättighet att hämnas, afbröt honom baroneten med högtidligt allvar. Men låt oss nu icke vidare tala om honom, tillade han; Min lefnads sol går ned; och jag har en tacksamhetsskuld att gälda. Hvar är Katty; den trogna varelsen, som vårdade sig om min maka, när alla andra öfvergåfvo henne? Hvar är Katty; dia mors tröstarinna; och enda sanna väninna? Hvar är denna qvinna, som ensam försvarade min Ellen när hon dött misskänd; och ensam skyddade dig, då ett värnlöst barn? Blek som döden och med tårfyllda ögon trädde den mördade Ellens fostersyster fram till den stol, hvarpå baroneten satt;