Dagens Nyheter – 6 december 1866, sida 1

ej förmå mig till att döda en person, som är obeväpnad: Åter började striden och, om möjligt, med ännu större hetta. Åskådarne, bland hvilka många lefde åtskilliga år, sedan de båda duellanterna blifvit sänkta i sina grafvar, kunde aldrig glömma denna kamp på lif och död, hvilken de, andlösa af häpnad och ångest åsågo. Redmonds klinga gick midt itu: — Nu, storskrytare! utropade Ulic, i det han höjde sitt vapen, för att stöta det i sin motståndares bröst; nu är det min tur att triumfera. — Tillbaka! ropade Redmond till männen, som ville springa fram för att hjelpa honom. Den förste, som blandar sig i denna strid, blir min dödsfiende. Utan alla samvetsbetänkligheter och utan att blygas öfver att han begagnade en fördel, som hans motståndare försmått, rigtade Ulic värjspetsen mot sin kusins hjerta och stötte till. Men Redmond parerade stöten med sin venstra arm, fattade värjan vid fästet och vred den ur sin fiendes hand. Tvänne gånger genomborrade han dermed skurkens kropp, i det han ropade: — För Ellen!..: För min son! Vitnena till hans seger gåfvo genom ljudliga rop sin glädje tillkänna. — Åndtligen, sade han, ändtligen!::; Ellen, jag bör nu kunna hoppas att jag undfått förlåtelse af dig, och att du tillåter mig välsigna vår son. Den döende bofven reste sig till hälften upp från golfvet. Hat, det bittraste hat, vild hämd