Dagens Nyheter – 5 december 1866, sida 3

Hvad skulle hon i Stockholm? Hon var så ren, som dalens lilja Hon var så oskuldsfull, så god, När på vår stugas grofva tilja I hemväfd ylledrägt hon stod. Hvad visste hon om flärdens glitter, Om syndens röda bokstafsskrift, Och om den mask, som full af gift Nu vid dess sjuka kbkjerta sitter? Hvad ni är lycklig, mor, att ega En dotter, såsom denna här! Så hördes hvarje främling säga. Hur täck, hur hjertans söt hon är! Ja, på min flickas hvita änne Stod hjertats oskuld, glädjens vår Och ofta smög en glädjens tår Till ögat när jag såg på henne. Då trängde till vår stilla hydda Ett hemskt, ett olycksaligt ljud. O, himmel, hvarje ungdom skydda! Det var den snöda syndens bud. Till Stockholm! skrek så mången stämma Och från den stunden var ej fred, Ty flickan utaf längtan led Och modershjertat kom i klämma. Skall jag min ungdom här begrafva? Säg, far och mor — är det väl rätt? Skall jag på landet gå och slafva, Då jag kan få det — ack, så lätt! Se bara, nu, på granrers Lena Och Lisa med och uwången ann. I Stockholm, der kan man bli grann, Der kan man stora pengar tjena. Vår tarfliga, vår enkla flicka, Som förr ej vetat hvad det var, Att på en silkeshalsduk blicka Och på två fina strumpors par, Hon tänkte nu på grannlåt, bara. Hvart göromål föll henne tungt. Hon var ej glad .... hon sof ej lugnt: Till Stockholm blott hon ville fara. Men, far, han sad: Jag vill ej höra Ett tal så vidrigt för mitt sinn. Det är som ljöde för mitt öra En grafsång öfver flickan min. Skall jag det enda barnet kasta I synd, förderf och klammeri? Nej, Anna måste hemma bli Hos far och mor — och dermed basta! Och året gick, men stackars Anna Blef mera sorgsen i sin håg. Så många jungfrur, fina, granna. I kyrkan och på dans hon såg. Vi talade... vi föreställde..... Men värre blef det hvarje dag. Får jag ej resa rymmer jag. Så mycket våra böner gällde. Hon reste. — Ja, hvad var att göra? Skall envishet ej framgång ha? I början visst vi fingo höra Att allt var trefligt, godt och bra. Men — småningom sig bladet vände!..-. Vår Anna alltför vacker var Och svag dertill. — Åt skogs det bar. . Ja, ja — det blef ett stort elände. Nu ha vi ingen tröst på jorden. Förvissnad är vår fagra ros; I hemmets bygd en skamfläck vorden. Och hyddans trefnad är sin kos. Hos Himlens Gud, som sig förbarmar, Sin synd hon afber, alla dar. Ett barn, som ingen fader har, Hon trycker, stum, i sina armar. Du, fader, som en dotter eger! Du moder, som din afbild ser! O, släppen henne ej, jag säger...-.. Behållen henne qvar hos er. Låt ej föräldrasvaghet draga Er till för mycken eftergift, Att, då J nalkens eder grift. , Ej ångern må er frid förjaga. En fammal bekant.