Dagens Nyheter – 5 december 1866, sida 2

Medan. hon gick ned utför t.appan, undföllo henne några utrop, och hon frammumlade den ene Bönen efter den andra. — Hvad menade väl den gamla tokan med dem båda? tänkte öfverste Graham, under det han följde henne; Om jag stannade längre under detta tak; blefve jag visst sjelf litet förryckt genom umgänge med galna menniskor. Då han trädde in i matsalen, blef den fråga, han ställt till sig sjelf, besvarad på ett oväntadt, ett förfärligt sätt. Midt i rummet stod den okände, klädd i den uniform, som bars af de i Frankrike tjenstgörande irländske officerarne: Ilan omgafs af omkring tjugu man, godsets mest ansedda arrendatorer, hvilka hade uppställt sig i en viss ordning. — Hvad skall detta betyda? frågade Ulie i högdragen ton. — Det betyder, utropade den okände med en röst, som kom blodet att stelna i den skuldbelastade mannens ådror; att måttet af dina brott nu är rågadt. Ur Bastiljens underjordiska hålor — ur den graf, i hvilken jag lefvande störtades genom ditt förräderi, har himlen uppsändt en hämnare: Falske vän! Menedige, otacksamme, förrädiske skurk, försvara dig! — Ahl! han lefver ännu! sade Ulic Blake till sig sjelf. Således ha mina elaka drömmar blifvit verklighet! — Huru? fortfor hans kusin hånande, är du äfven feg, nedrige förrädare? (Forts:)