Dagens Nyheter – 4 december 1866, sida 3

för stor närgåvgenhet, bvarigenom den fasansfulla foran upptäcktes, Sedan han blifvit af med liket sålde han sina gäss annorstädes. Ben nammnlöse. En brefskrifvare berättar i Helsingfors Dagblad från en resa i Ladogatrakten bland annat: Män ifrån revolten efter kejsar Alexander I:s död 1825, från polska revolutionen 1830, från Kaukasiska krigen 1846 hafva i Kexholms kasematter fått plikta för sina förvillelser. Här :ö varades den beryktade Pugatscheffs familj, nvarat en ålderstigen dotter, en omkring 70 års gammal mö, ännu lefde i början på 1839-talet, lifnärande sig med allmosor. Men den märkvärdigaste af alla hår förvarade fångar är en man, hvars öde har någon likhet med den beryktade Jernmaskens under Ludvig XIV i Frankrike. Under de första decennierna af detta sekel hölls fången, under ytterst sträng bevakning, i en mörk kasematt i porthvalfvet under runda tornet, en man, hvars lefnad och brott förblifrit dolda af en ogenomtränglig, hemlighetsfull slöja. Ingen visste hvem han var och hvadan han kommit. Innesluten bakom lås och bom hade ingen annan mensklig varelse tillträde till honom än vakten, som försåg fången med hans tarfliga kost. Han nämnde aldrig sitt namn, ej heller hvad han brutit och kallades derföre allmänt af stadsboerna den Namnlöse (Besimennoi). När kejsar Alexander I år 1819 besökte Kexholm, väcktes hans intresse för denne fånge, och han besökte honom i kasematten. Det berättas att kejsaren varit så rörd af sin syn, att tårarne stodo honom i ögonen, då han utkom ur fängelset. Han befallde genast att fången skulle ställas på fri fot, men med vilkor att han skulle bo i staden. Sålunda fingo Kexholmsboerna tillfälle att göra denne intressante okändes bekantskap. Han var då en gammal man af vid pass 70 år, med grått hår och skägg, med brutna krafter, men reslig och stolt hållning. Han hade suttit 30 år fängslad. Han var en ganska bildad man, språkkunnig samt ådagalade mycken umgängesvana och takt i sällskapslifvet, till hvilket Kexholmsboerna gästvänligt lemnade honom tillträde. Man intresserade sig allmänt för den hemlighetsfulle okände. Nyfikenheten smidde sina små intriger för att utleta hans hemlighet, men de skickligast anlagda planer strandade mot hans orubbliga tystlåtenhet i denna punkt. Den enda förklaring, hvartill han kunde förmås, var att han gifvit kejsarinnan Katrina ett heligt löfte att aldrig för någon yppa sitt namn eller sitt brott. Och detta löfte höll han som en man. Han fick dock icke länge njuta af sin frihet. Naturen tog ut sin rätt. Fyra år efter gin frigifning dog den Namnlöse, namnlös och obemärkt som han lefvat. Hvem var han? Hvad hade han brutit, som förtienade ett så hårdt straff? Den hemlighetsfulle fången har naturligtvis gifvit anledning till hvarjehanda mer och mindre sannolika gissningar om sig. Det finnes till och med de, som icke anse det omöjligt att han skulle varit den olycklige Ivan III, hvilken på något oförklarligt sätt skulle undgått eller blifvit skaffad undan sina bödlar i Schlysselburg, der han hölls fängslig och vid Katarinas tronbestigning skulle blifvit mördad, enligt den gängse historien. Han skulle då vid kejsar Alexanders besök ha bort vara 70 år gammal, ty Ivan föddes 1749. Hvem han ock var, alltnog — han väckte på sin tid mycket intresse på orten och de gamle i Kexholm erinra sig ännu ganska väl den Namnlöse.