Dagens Nyheter – 4 december 1866, sida 1

oo — Aha! Ni har således glömt alla de fagra löften, ri gifvit mig? Om jag skulle infinna mig på berget och deltaga i exercisen, skulle jag ju bli kapten med tiden. Mins ni icke att ni lofvade mig det? — Den leken är nu slutad för alltid, fruktar jag, genmälde fånzen, hvilkens kinder hade blifvit bleka af förskräckelse. — Derpå kan ni lita, svarade Shamus helt torrt. — Håbå! hvad är det ni tager er före? tillade han, i det ban plötsligen höjde sin pistol. — Jag ville blott känna efter, om jag har min börs i behåll, genmälde skurken: — Jaså, ni tänkte taga fram er börs. — Ja, det är tjugu guinter i den, och dessa blänka, som hade de nyss kommit från Myntet. — Ni är i sanning en lycklig man, eftersom ni kan föra med er så mycket pengar, yttrade Shamus med låtsad enfald. — Med ett vilkor skola de tillhöra er. — Ah! Ni drifver bestämdt gäck med mig: — Nej, på min ära. — På er — hvad sade ni för slag? Säg ut ordet ännu en gång; jag skulle gerna vilja höra det. Ser ni, jag är litet döf jag också. — Ni får peogarne om ni släpper tygeln och låter mig fortsätta resan. — Jag skulle göra er till viljes om det stode i min makt; men hvad tror ni väl, kamraterna skulle säga, om jag släppte erlös? svarade irländaren mycket lugn. — Hvilka kamrater? frågade Jorrocks; i det han såg sig om. Under samtalet hade ett halft dussin arbetare, klädda i grofva rockar, kommit fram ur skogen, och de omringade nu ryttaren.