Dagens Nyheter – 3 december 1866, sida 3

bjudit honom på bränvin, som förtärdes ute på gården, der Mikael Persson hade sin förgångsstuga, Under det Westermark sålunda friskt trakterade sig med bränvin, hade han sett Anders Jonsson öppna ett fönster till Mikael Perssons bostad och derigenom ingå till den 70-årige gubben. Efter en stund hade Anders Jonsson åter utkommit genom dörren och bedt Westermark, som nu börjat blifva väl förplägad, att följa sig in i stugan, der han, vär de kommo in, för det rådande mörkret, likväl ingenting förmärkte, förrän Anders Jonsson med en stryksticka tog eld oeh antände några linknippor, som voro uppsatta under taket, och från skenet deraf såg han nu Mikael Persson ligga liflös med sönderslaget hufvud invid spiseln. Högst förskräckt skyndade Westermark ut och ville springa till grannarae, för att underrätta dem om händelsen, men blef ett kort stycke från stugan liggande sanslös på vägen till följe af den intagna starka förtäringen. Under tiden tog elden emellertid öfverhand, så att stugan stod j full brand, innan faran varsnades af grannarne, och de kunde således ingenting uträtta för att berga huset. Efter branden har man återfunnit en del af lemningarne från Mikael Perssons döda kropp. Anders Jonsson förnekar emellertid enständigt all vetskap om brottet, likasom att han besökt Hallen på lördagsnatten; men han har icke heller kunnat nöjaktigt redogöra för hvarest han uppehållit sig intill söndagsmorgonen vid pass kl. 5, då han återkom till hemmet; hvartil äfven kommer, att spår i snön af sådane skor, som Anders Jonsson under natten begagnade, varit synlige dels från Hummelholmsvägen till Mikael Perssons boning och dels derifrån till berörde väg förbi Örsbäcks by. Mordet vid Litslena fästgifvarogård. Måndagen den 21 nov. 1864 på aftonen blef rekryten Ansolf Thyr vid Uplands regemente, på gården utanför gästgifveribyggningen vid Litslena försåtligt slagen i hufvudet med skaftet af en hopslagen fällknif, så att hjernan utsipprade från ett mer än en tums långt sår ofvan om venstra tinningen. Thyr, som af slaget genast nedföll på gården, hade likväl nog styrka att utan biträde uppresa och aflägsna sig från platsen, hvarefter han ingick i den på ungefär 100 alnars afstånd derifrån belägna drängstugan, der han en längre stund utan förmåga att tala hade setat å sängbrädet och haft täta uppkastningar. Endast ombunden hufvudet med en näsduk hade han i gångkläderna lagt sig i sängen, der han sanslös, men utan att gårdsfolket, (som ej förmodat sk! n vira af svårare beskaffenhet) fått röra houum, blef liggande till påföljande tisdags morgon, då prov.-läkaren från Enköping påkallades och förbandt honom, under tillsägelse, att så snart Thyr återfått sansningen, han genast skulle inskickas till Länslazarettet i Upsala, Men som den sårades sanslösa tillstånd ännu fortfor då prov.-läkaren på onsdagen ånyo besökte honom, hade han det oaktadt förordnat om sjuklingens införande till lasarettet, hvilket ock skedde å torsdagen, hvarefter han oaktadt omsorgsfull behandlin , afled följande lördag den 26 på aftonen. Thyrus baneman var en kringvandrande garfvaregesäll vid namn Huselius, hvilken samma dag anländt till Litslena och der, berusad af starka drycker, kommit i gräl med en smed inne å krogrummet, hvarifrån de blefvo utvisade. Thyr hade setat och hört på dispyten, utan att deltaga i den och utan att vara på minsta sätt rusig. Han hade följt med ut på gården och der, utan ringaste ordvexling fått dråpslaget. Huselius försvann spårlöst, oaktadt ifriga efterspaningar anställdes. Sistlidne september anmälde sig emellertid en garfvaregesäll för myndigheterna i staden Levanger i Norge såsom den, hvilken begått dråpet å ofvannämnde Thyr. Det var Huselius. Han häktades och gsändes till Upsala cellfängelse, hvarifrån han den 23 nov. inställdes till ransakning vid Trögds häradsrätt å Litslena gästgifvaregård. Ransakningen börjades middagstiden och hölls i tingshuset under tillopp af en mängd åhörare; fången infördes fri från fängsel och iklädd egna snygga klädeskläder. Genast vid hans framträdande till dombordet, kunde man märka att fången, till utseende frisk och ungdomlig, med ett öppet och fromt ansigte, icke vore någon förhärdad brottsling. Fritt och otvunget berättade han om sina lefnadsöden, hvaribland annat förekom att han 1840 föddes i Malmköping der fadren, skomakare till yrket, utfattig aflidit, hvarföre Huselius af nämnda Köpings fattigvård, under gin minderårighet underhölls, att han först intogs i målarelära, och utlärdes till gesäll i Eskilstuna, ingick derefter i garfvarelära, blef äfven i detta yrke gesäll, och arbetade som sådan i flere rikets städer, jemväl i sistnämde stad hos garfvar Wändahl, dermed han upphörde den 20 nov. 1864, då han ånyo utgick på vandring, tagande vägen förbi Litslena der han, som ofvan är nämndt, upphetsad af starka drycker, och utan att hafva varit i delo, än mindre samtalet med Thyr, som han icke ens till utseende kände, endast af okynne, men likväl dertill uppmanad af en vid tillfället närvarande snickaregesäll, med skaftet af en medhafd ny föllknir i hufvudet hårdt slagit en af de på gården i mörkret stående karlar, och som han bemärkt att denne genast efter det erhållna slaget nedfallit. till marken, hade han af fruktan för vedergällning genast tagit till flykten, men dermed ej fortsatt längre än omkring !, mil på vägen till Stockholm, då han i en stuga vid vägen sökt och erhållit nattqvarter, hvarefter han påföljande morgon åter, tagande vägen förbi Litslena gästgifvaregård, afgått till Upsala, Sigtuna och en mängd andra städer, fortsättande sin vandring utan att afveta att det utdelade slaget medfört dödande verkan, tills han omkring 2 månader derefter anlände till staden Köping, der han af 2:ne garfvaregesäller, som sade sig hafva läst tidningarne, fått underrättelse om Thyrs död, och att han som baneman vore efterspanad, i följd hvaraf desse som till namnet kände honom, gifvit honom det rådet att öfver Dalarne flykta till Norge, hvilket råd han ock åtlydt. Han sökte och erhöll arbete i Örkedalen i Norge, der han qvarstadnade i 1!, år, hvarefter han erhöll sökt arbete i Levanger, der han, öfverväldigad af ånger öfver sitt brott, icke längre kunde betvinga samvetets ständigt, under såväl nätter som dagar, manande röst, att sjelf angifva sig. Ehuru han under ransakningen, som det tycktes, med en lugn och resignerad sinnesstämning afgaf denna sin berättelse, kunde likväl icke detta hindra att han emellanåt föll igråt. FörinT Mm da af mäansth antas sm nalrkta rancalninnnn 411