Dagens Nyheter – 3 december 1866, sida 2

— Kunde jag icke tro det, mumlade han för sig sjelf: En bedragare! En slug karl — som verkligen skulle ha förtjent att lyckas. I detta ögonblick trängde ljudet af en manlig och klangfull stämma till hans öron; Han hörde sitt namn uttalas och order om hans arrestering gifvas. Han blef förskräckt och bleknade. — Huru är det med er? hviskade kyparen: Jorrocks skyndade, utan att svara ett ord; ut ur hotellet; sprang till kasernen och frågade ifrigt den derutanför posterade soldaten; hvar öfversten befann sig. — Han har ridit bort, sade mannen. — At hvilket håll? Soldaten pekade åt vester. — Den narren har flytt till Burna, tänkte den samvetslöse skurken, medan han torkade svetten af pannan: Jag måste fara efter honom; allt beror på hans närvaro: Efter att ha sadlat den bäste häst som tillhörde hans beskyddare och ännu fanns qvar i stallet, begaf sig Jorrocks på väg, i det fåfängliga hoppet att han skulle upphinna öfversten; innan denne kom fram till Burna: Han anade iske,; det alla hans steg voro bevakade af dem, hvilka han hittills med så mycken skicklighet och framgång fört bakom ljuset: Fader Karoolan och den okände hade vidtagit vissa försigtighetsmått, med afseende å den nedrige Ulies lika nedriga verktyg. Att den förre sjelf skulle fly, hade icke fallit dem in. (F orts.)