Dagens Nyheter – 3 december 1866, sida 1

lade de papper, han tagit i klostret S:t Marys tornrum. — Den eländige bofven! utropade Flood i en ton af den lifligaste harm, innan adjutanten ännu hunnit sluta uppläsandet af det första brefvet. Helgonen — ah! nej, om dem vill jag icke tala, jag är ju prot — men en god genius är det i alla fall; som sändt er hit, herr general, för att rädda en ung, behjertad ädling, som vi eljest ämnat skjuta i morgon bittida: — Skjuta! upprepade den okände med en djup rörelse, hvilken de närvarande ansågo vara framkallad af förvåning. — Ja visst, fortfor Flood. Vi ha hållit krigsrätt, och han har i vederbörlig ordning blifvit dömd till döden: — Huru heter han? — Redmond ONeil herr general: — Bevekelsegrunden för den begäran jag nu ämnar framställa till er, herr general, yttrade löjtnant Chells, må tjena såsom ursäkt för min djerfhet: Jag ber att ni behagade uppskjuta utförandet af en dom, som — jag går i borgen derför med mitt hedersord — skall framdeles befinnas vara orättvis. Herr ONeil är oskyldig; genom falska vitnesbörd har han blifvit öfverbevisad om att vara brottslig, efter hvad de bref gifva vid banden, som ni nu visat oss. Han är ung och den siste af en ädel ätt. Hans uppförande vid det tillfälle, då han arresterades, var värdigt, och en hvar af de närvarande officerarne, skall, jag är derom förvissad, intyga att hans beteende inför rätta var i högsta grad aktningsbjudande: — Äfven jag, herr general; tillade major Strange anhåller vördsammast att ni ville för