mot myndigheternas önskan begicks ingen oordning, som föranledde användande af våld. . Så snart soldater kom marscherande eller ridande, delade sig folkhopen, så att de kunde fritt passera, — Sannerligen, sade major Flood; som stod jemte några officerare i ett af kasernens fönster, jag någonsin förr sett något dylikt. Bondpojkarne äro så fredliga, som om de bevistade en begrafning. — Ahl soldaterna ha injagat skräck hos dem. — ÅAhnej, ni vet icke om hvilka ni talar, utropade irländaren, som började blifva missbelåten såväl med sig sjelf som krigsrättens dom öfver Redmond ONeil: Den lugnaste hunden har de skarpaste tänderna, icke den lilla knärackan, som skäller på hvarje förbigående. — Ni tror alltså att fara hotar? yttrade adjutanten. — Det är icke så utan, svarade majoren. Jag skulle önska att general Talbot vore här, tillade han. Det är besynnerligt att han dröjer så länge. Man säger att han är en utmärkt soldat och en klok man med hjertat på rätta stället. — Er önskan blir utan tvifvel mycket snart uppfylld, sade Daunt, som emellertid inkommit i rummet; ty så vida jag icke misstager mig, är generalen redan inne i staden: Under det han yttrade detta; pekade han på en stor resvagn, som drogs af fyra hästar och långsamt rullade fram genom folkmassan. — Det är general Talbot! utropade kapten Lumley; jag såg hans uniform; när åkdonet vek af vid gathörnet derborta;