Dagens Nyheter – 30 november 1866, sida 3

kverjehanda Nyheter. Förvexlingarne. (Roman ur det verk liga lifvet.) Man säger ofta, att händelserna I romaner äro osannolika och otroliga, men i lif vet förekomma dock icke sällan intriger och tilldragelser, mera invecklade än att någon romanförfattares hjerna skulle kunna uppfinna deras like. Ett bevis härå är en väfvad af bändelser, som i denna månad kommit i dagen i staden Glasgow i Skottland och hvarom ex af dess tidningar, Glasgow Heralde, berättar följande: För att komma till utgångspunkten för vår berättelse, måste vi gå tillbaka till 1858. I mars månad nämnde år fann man liket af en man, som drunknat i Clyde. Då den döda kroppen icke af någon igenkändes, affördes den till en likbod och utställdes der, på det alla de, hvilka möjligen kunde tro sig känna eller vara i stånd att lemna någon upplysning om den döde, skulle komma och taga honom i skärskådande. Bland de personer, hvilka besökte denna likbod, var äfven en herre, hvilken efter en noggrann undersökning kom till den slutsats, att den aflidne i lifstiden varit en viss herr T., hvilken nyligen saknats i sitt hem. Denne herre var så öfvertygad om den dödes identitet, att han underrättade fru T. om, att hon förlorat sin man. Fru T. var emellertid så fullkomligt öfvertygad om, att bennes man icke på detta sätt omkommit, att hon icke ens brydde sig om att besöka likboden. Samtidigt med herr T. hade äfven en herr 5. försvunnit, och denne sednares hustru eller enka igenkände, eller trodde sig i den döde igenkänna sin mans person. Fru S. utfordrade liket, hvilket ock till henne utlemnades och i vanlig ordning begrafdes, och fru S., nu blefven enka, mottog af det begrafningssällskap, hvilket hennes man i lifstiden tillhört, det belopp, hvilket enligt sällskapets stadgar skulle tillfalla henne vid mannens. död. Då fru T. närmare fick tänka på saken, och mannen ej hördes utaf, beslöt hon sig emellertid för att gå till likboden och se på den döde, men liket var, såsom vi veta, redan afhemtadt i den förmodan att det var herr 8. En kort tid härefter uppenbarade sig icke desto mindre herr S. lifslefvande i sitt hem och skrämde sin stackars hustru, som trodde sig bafva begrafvit honom, så illa, att hon, som vid tillfället var sjuk, snart derefter dog; åtminstone ansåg man allmant, att skrämseln dödat henne. Eget nog dog äfven herr S. snart derefter och grannarne hviskade sins emellan, att den sjukdom, som tagit lifvet af honom, var ett Försynens straff för att han skrämt lifvet af sin hustru, Herr S:s återkomst framställde saxen i nytt ljus, i hvad den rörde fru T. Nu hade man goda skäl att antaga, det den drunknade mannen var herr T., ehuru de omständigheter, hvarpå man grundade denna förmodan i de fleste enskildheter kunde passa in på hvilketdera fallet son helst. Vifrukta emellertid att den anmärkningvärda följd af likheter, vi komma att anföra, till en stor del får tillskrifvas fru T:s grannars) starka inbillningskraft. Den drunknade mannen, hr T. och hr S. voro lika till vext och utseende. Den drunknade hade på sig en slags lifgördel, just sådan som både hr 8. och hr T. alltid brukade begagna. Den drunknades ena stöfvel var lappad pä något mindre vanligt sätt; en på samma sätt lappad stöfvel hade både hr 5. och hr T. Den dronknades ena tumme var på något sätt missbildad, alldeles likadana tummar hade herrar 5. och T. Ryktet vet att förmäla, det endast en skiljaktighet förefanns mellan de trenne personerna i fråga. Herr T. var en mångårig prenumerant på Reynalds Familjejournal; detta var återigen, så vidt man kunnat utforska, icke fallet med herr T. Men i den drunknades fickor fann man ett nummer af nämnde tidskrift. Af dessa omständigheter, — förbryllande nog utan de tillägg och förbättringar, som sannolikt blifvit gjorda under det berättelsen fortplantat sig från mun till mun — drog fru T. så småningom den slutsats, att det var hennes man, som fru 5. hade begraft. Men år förflöto innan denna öfvertygelse hann att rotfästa sig och mogna, och som fru T. blifvit lemnad utan ringaste medel till sitt uppehälle, råkade hon under tiden i en tryckande popningeförlä enhet och i följd deraf härrörande bekymmer. Hennes