Dagens Nyheter – 30 november 1866, sida 1

ländarne endast emedan de trodde på äktbeten af de bref, som blifvit dem förelästa under upp: gift att de voro skrifna af den bortavarande egaren till Murlough. En, men blott en enda ibland desse, erkände sig helt öppet vara brottslig, och denne stackars man hade hustru och barn, som uppmanat honom att rädda sitt lif, icke genom att bära falskt vitnesbörd, utan genom att utsäga allt hvad han hade sig bekant och ansåg sannt vara: — Af hvilken orsak anslöt ni er till de förcenade irländarne? frågade majoren. — Jo; det gjorde jag, svarade mannen, i det han fästade en frågande blick på vår bjelte, emedan man sade mig att jag derigenom skulle mest gagna vårt gamla, kära Irland och desslikes göra den unge herm till viljes: — Hvyem menar ni med aden unge herrn? — Hans nåd, vet jag. — Jaså, fången Redmond ONeil. — Ja visst. Och det smärtar mig i själen att finna honom bär, då han i stället borde vara i sitt slott, från hvilket ingen fattig någonsin gått hungrig sin väg. — Hvad hade ni för en anledning att tro det ni skulle göra godset Murloughs egare till behag gerom, att ingå i de förenade irlörndernes förbund? — Det vet ers nåd. — Ni får lof att direkte besvara de frågor, som ställas till er, sade major Flood i n ton af otålighet. — Brefven, vet jag; och dessa voro ju så väl skrifna. Shawn MCaul läste upp dem för kamreterna. Det lärerkomma attkosta honom dyrt: — Har ni då icke sjelf läst dem?