till stånd.) När K. M:t, likaledes oberoende af rikets ständer, under den 3 oktober 1855 upplät byggnadstomt åt nya elementarskolan å kronans egendom i qvarteret Beridarebanan, gjordes icke ens något förbehåll för kronan att kunna återförvärfva dispositionsrätten öfver nämnde tomt; sannolikt med afseende på skolans egenskap af ett ibland statens allmänna elementar-läroverk. Frågar man nu efter orsaken, hvarför samme konung och, med ett enda undantag, samma rådgifvarepersonal, från hvilka det sist anförda beslutet utgick, hade halftannat år tidigare, den 18 April 1854, aktat nödigt att till rikets ständer aflåta den proposition, som i ofvanberörda tidningsartiklar framhålles till föresyn vid dylika ärendens behandling, så torde sjelfva denna proposition (n:r 77). cangående upplåtelse åt enskild person af norra delen utaf Carl XIII:s torg i hufvudstaden till bebyggande och disposition under viss tid emot tomtöreafgift,, vara genom sitt innehåll npplysande i frågan. Propositionen omtalar både 1848 års upplåtelse, hvilken förfallit genom bolagets uraktlåtenhet att ställa säkerhet för vilkorens fullgörande, och de särskilda förslag, som varit å bane, men jemväl förfallit att på samma plats förlägga nationalmuseum eller riksarchivet. Det är, äfven utan hänsyn till någon grundlagsbestämmelse, lätt förklarligt, att K. M:t icke utan den andra statsmaktens samtycke ville åt enskild person på längre, men viss bestämd tid (såsom det i propositionen heter) upplåta och således göra för staten under tiden obrukbar en af hufvudstadens rymligaste byggnadsplatser, hvilken till följd af sitt vackra och fördelaktiga läge kunnat tagas i anspråk för så stora och vigtiga statsbehof. Rikets ständer anmälde i underdånig skrifvelse den 18 oktober 1854 (n:r 157), att de af åtskilliga betänkligheter mot tomtens afstående på viss tid funnit sig förhindrade att lemna bifall till den nådiga propositionen; och de antydda betänkligheterna finnas i statsutskottets utlåtande n:r 194 upptagna med följande ord: Behofvet att i städer, särdeles de betydligare, ega öppna och med träd försedda? platser har länge varit insedt ur så väl sanitär synpunkt, som med afseende på prydligheten, så att, då Stockholm uti konung Carl XIII:s torg redan eger en sådan öppen plats, belägen invid stadens medelpunkt och således lätt tillgänglig för den större allmänheten, densamma icke synes böra genom icke oundgängligen nödvändigt byggnadsföretag i någon mån inskränkas, i synnerhet som denna plats i sitt nuvarande skick företer stor prydlighet och skönhet, hvilken lätteligen kunde förhöjas, om i stället för bebyggande af den nordligaste delen, densamma förseddes med någon passande plantering. Härtill kommer, att det icke gerna låter förutsätta sig, att någon enskild person skulle, helst besittningsrätten till ifrågavarande tomt endast vore till viss tid inskränkt, derå uppföra en byggnad i den stil och de dimensioner, som till alla delar motsvarade det framför liggande storartade torget, men att en byggnad, som icke, åtminstone i det närmaste, sträckte sig intill de å torgets begge sidor befintliga trärader och helt och hållet bortskymde de på andra sidan af Enkehusgränden belägna hus, hvilkas sins emellan ojemna höjd då blefve mera i ögonen fallande, torde komma att vanpryda platsen; hvarföre, om densamma anses böra bebyggas, den med sin utmärkta belägenhet torde böra reserveras för den händelse, att staten sjelf i framtiden komme i sådant behof af lämplig byggnadsplats, att, oaktadt den stora kostnad, hvarmed, enligt hvad utredt blifvit, läggande af säker grund å tomten är förenadt, det skulle Anses fördelaktigt, att staten ännu egde tillgång ertill. I full öfverensstämmelse med de här uttalade åsigter är torget bibehållet såsom en öppen plats, på nordligaste delen numera försedt med passande plantering, och befriadt från gamla vanprydliga hus och stängselmurar, men på samma gång reserveradt för den händelse, att staten i framtiden komme i behof af denna tomt för en byggnad, som enligt utskottets tanke borde åtminstone i det närNäste sträcka sig intill trädraderna på torgets begge sidor. Den fråga, som utgjorde föremål för K. M:ts framställning och rikets ständers beslut vid 1854 års riksdag, var tydligen en annan, än den, som nu förevarit. Den tomt, hvilken nu blifvit anvisad till expositionsoch atelierbyggnad, har, efter hvad tillgängliga handlingar upplysa, varit alltifrån 1790talet afsöndrad från den öfriga platsen och uthyrd åt enskilde, som der hållit förfriskningar till salu. I stället för derå sednast befintliga, oansenliga schweizeribyggnader af trä skall nu uppföras ett stenhus, om hvars prydlighet allmänheten kunnat öfvertyga sig, då ritningarna varit utställda på konstexpositionen under sistlidna sommar, och hvars bestämmelse är, såsom det heter i K. brefvet den 21 April 1865, att gagna så väl konststudiet, som konstbildningen i allmännhet inom hufvudstaden. Dett hus kommer icke att skjuta längre in på torget, än schweizeriet och dess trädgårdstäppa förut gjorde, ännu mindre att stå i vägen för en möjligen i framtiden behöflig större byggnad midtför torget. Och om, emot all sannolikhet, en sådan byggnad behöfver sträckas ända mot vestra Trädgårdsgatan och således afbryta kommunikationslinien på detta håll mellan torget och Hamngatan, blir det, i förhållande till öfriga utgifter för ett så stort byggnadsföretag, nästan en obetydlighet att inlösa expositionsoch atelier-huset för hvad dess uppförande kostat. . Man bar slutligen, vid, jemförelse mellan det tomtörebelopp af 300 rdr, som egarne af detta hus skulle årligen erlägga till kronan, och köpeskillingen för andra tomter, menat, att bolaget skulle göra en oskälig vinst på det allmännas bekostnad. Fördelen motväges likväl i högst väsendtlig mån af de vid besittningen fästade förbehåll, innefattande dels hvad redan är anfördt om densammas möjliga återgång och dels, bland annat, att Stockholms konstförening har företrädesrätt till förhyrande skäliga vilkor af den expositionslokal, som kommer att i byggnaden inrättas, samt k. akademien för de fria konsterna enahanda företrädesrätt till förhyrande af de i byggnaden tillämnade atelierer. Med dessa och andra inskränkande bestämmelser i afseende på lokalernas användande kan icke förväntas någon lifligare täflan om dem och följaktligen icke heller synnerligen höga hyresbelopp; och det lärer icke rimligen kunna läggas nuvarande öfverintendenten fill last, utan snarare lända honom till heder, om han, på hvilken det företrädesvis ankommer att i vårt land bevaka och främja Åan hiäldanda kbaAnstang häcta ingått gåcnm aln