Dagens Nyheter – 27 november 1866, sida 2

qvinnan var på väg till Murlough House, för att skaffa sig upplysningar om hvad det blifvit.af den gode fader Karoolan. Gossen var den som först gaf akt på henne. — Ar det icke fru Sullivan? utbrast han. Kattys mor var känd af alla menniskor i nejden. — Det måste vara någonting olyckligt som kar händt; eftersom hon går ute midti natten; Dock för henne äro dag och natt lika, ty hon ser intet. Alla tre gingo henne till mötes. Mary hörde deras steg och frågade i orolig ton; hvilka de voro: — Vänner, sade fader Karoolan: Hon kände genast igen hans röst. — Således ha helgonen hört mina böner: De ha tyckt det vara synd om mig, derföre att jag är blind, och ledt mig till er. — Jaså, ni sökte mig? — Hvilken annan skulle den bedröfvade uppsöka, för att undfå tröst och råd? — Hvad har då tilldragit sig? — En stor olyckshändelse utropade Mary Sullivan: Den siste af ätten ONeil är i sin häts kaste fiendes våld. När den okände hörde detta, visade han tecken till den häftigaste rörelse och ordet codjur undföll bans läppar. ooo— Hvem var det som talade? frågade den blinda frun hastigt: När hon icke erhöll något svar, upprepade hon sin fråga med ännu större ifver än förut. — En vän, genmälde den värdige presten, som hyser ett innerligt deltagande för min fordne lärjunge: