Dagens Nyheter – 27 november 1866, sida 1

lemna min säkra tillflyktsort, svarade vår hjelte, var er väns behof af läkarevård. Han är illa sårad. Vi försöka icke att skildra afskedet mellan Ellen och hennes älskare. Att hennes sorg var öfvermåttan stor, förstår en och hvar; vi vilja endast tillägga att Katty, den trogna varelsen, sörjde, om möjligt, ännu djupare. Det var en upprörande anblick att se henne omfamna båda sina söner — så kallade hon fosterbröderna — bedja för dem öch välsigna dem; Ett leende af innerlig tillfredsställelse krusade Ulic Blakes läppar, när han fick se föremålet för sitt hat och sin fruktan föras ut ur huset såsom en fånge. Han kände att han nu hade honom i sin makt, och att ingenting annat än ett underverk kunde rädda honom från den dom, som krigsrätten på grund af menedige vitnens intyg skulle komma att fälla öfver honom. — Gjordes något motstånd, Chells? frågade den intrigante mannen. — Icke det ringaste; öfverste, svarade den unge officern: — Hafva fångarne blifvit visiterade? — Det behöfdes icke. Herr ONeill:mnade frivilligt sina papper. — Låt mig se dem. — Löjtnanten räckte den förut omtalade brefpackän åt sin förman; i hvilkens öra en af sergeanterna hviskade några ord. — Ar detta allt? frågade öfverston: — Ja, allt utom ett bref, ekritvet af Ponsonby och adresseradt till mig sjelf. — Det måste jag se. — Ofverste!