Dagens Nyheter – 24 november 1866, sida 2

— Då må himlen förbarma sig öfver oss, ropade fröken Talbot, i det hon brast i gråt. Vi ha då ingenting att hoppas. Om Jorrocks förut bade kommit på den tanken att taga fångens dotter till sin hustru skulle han säkerligen ha ställt så till att en prest funnits till hands, för att förrätta vigseln. Lyckligtvis var detta icke fallet, och han såg sig derföre tvungen att uppskjuta sin plans verkställande, till dess han funnit en kyrkans tjenare, som antingen genom löfte om riklig belöning eller genom våld kunde förmås till att begagna den makt; det heliga embetet skänker, för ett så skändligt ändamål. — Ehuru jag är en beslutsam fribytare, sade han; har jag mera bildning än ni nu tvifvelsutan förmodar, min vackra dam, och när vi engång väl blifvit gifta, skall jag bli spak som ett lam. Jag aflägsnar mig nu, för att ni må ostörd kunna tala med er far om saken. Några timmars eftertanke skall öfvertyga er båda om att ni befinner er helt och hållet i mitt våld, och att det icke gifves ens någon möjlighet till räddning: Hvarken general Talbot eller hans dotter svarade härpå: Förtrytelsen band deras tungor. Sedan Jorrocks noggrant, undersökt hålan, för att förvissa sig om, atv icke någon annan utgång derur fanns än den ofvan omtalade trånga öppningen, lemnade han sina offer åt deras öde. Men tåget, utan hvars tillbjelp ingen kunde komma upp i fria luften, lösgjorde han och tog med sig när han gick: — Zn sådan lågsinnad menniska! en sådan nedrig varelse! utbrast den förskräckta flickan,