Dagens Nyheter – 23 november 1866, sida 2

— Ers majestät kan lita på mig, svarade generalen: — Det gör jag också, sade konungen, som nu återfått sitt vanliga goda lynne. Vet hvad mm går för — duglig i ert kall och icke lätt att föra bakom ljuset. Talbot kysste den kungliga handen och aflägsnade sig under djupa bugningar: I det yttre rummet väntade lord Plausible. Den förnäme herrn hyste en obestämd misstanke om att någonting blifvit yttradt under samtalet mellan konungen och generalen, som icke var så alldeles i hans intrigante slägtinges intresse: — Jag önskar er lycka; sade han, och hoppas snart få det angenäma uppdraget att till er frambära uttrycken af regeringens tacksamhet för era tjenster samt möjligen öfverlemna åt er något ännu mera smickrande bevis på er konungs gunst: Generalen bugade sig. — Den åsigten, fortfor lorden, har gjort sig allmänt gällande i konseljen att stränga mått och steg måste vidtagas, för att qväfva upproret i dess linda: — Ministeren kan vara öfvertygad om att jag icke skall göra mig skyldig till någon svaghet: — Det går icke heller an att se genom fingrarne med de upproriske, återtog herr Plausible. — Isynnerhet är det af vigt att stränghet utöfvas mot deras anförare, äfven om konungen... — Jag känner min pligt, sade den gamle militären med en axelryckning. Om för öfrigt det aldra ringaste tvifvel angående min förmåga eller nit för saken förefinnes, så . — Kommer aldrig i fråga, afbröt honom