Ett nytt skott aflossades med samma resultat, och droppar af kallsvett frambröto på Jorrocks panna. Han skulle ha gömt sitt ansigte under täcket om det varit honom möjligt att vända sin blick från de mörka, blixtrande ögon, hvilka; så länge de voro rigtade på honom; genom en underbar trollmakt qvarhöll honom i samma Vålnaden sväfvade — vi kunna icke säga att den gick — öfver golfvet, utsträckte sin arm, upptog de afskjutna kulorna och lade dem sedan på sängtäcket. . Det var för mycket för Jorrocks; han skulle ha förlorat förståndet, såvida han icke till sin lycka fallit i vanmakt. Redan började morgonen gry, när han återfick sansen. Det bleka, ännu svaga dagsljuset tillät honom urskilja hvarje föremål i rummet. Brasan hade utbrunnit; allt såg sorgligt och dystert ut. När han öfvertygat sig om att den nattlige gästen, som till den grad förskräckt honom; icke längre fanns derinne;, steg han upp ur sängen och skyndade till dörren: Rigeln, som han på aftonen skjutit för, hade icke uuder nattens lopp blifvit fråndragen. Härefter kastade han en blick på täcket och då han vehlef kulorna, sam ännu lågo qvar derpå, tog han dessa i sir hand och betraktade dem några minuter med en förvirrad min: — Det var ingen dröm, utropade han, utan verkligen ett besök af en död person: Den gamla qvinnans berättelse är sann: Jag önskar att jag aldrig utgjutit en ONeils blod. Hum! Jag kan ieke tro på denna besynnerliga uppenbar: