Omsider inslumrade han; men han hugnades icke med den ljufva sömn, som ett rent samvete skänker, utan hemsöktes af ohyggliga drömmar, sådana som göra nattens så behagliga ro till en förbannelse. Den ena sucken efter den andra framträngde ur hans bröst och ord, hvilka buru vittne om att rysliga skräckbilder föresväfvade honom; undsluppo hans läppar, till dess han ändtligen vaknade, för att genomgå en ännu förfärligarepröfning. Bredvid sängen stod en högrest gestalt; höljd i en mörk mantel, och hvilkens blickar voro fästade på honom med ett uttryck af outsägligt lugn. Annu var det ljus, som eldbrasan spred öfver rummet så pass klart att han kunde urskilja den besökandes anletsdrag. Han såg framför sig en ålderstigen man med långt hvitt bår och med ögon; hvilka tycktes läsa i djupet af hans själ. Jorrocks ryste — mannens utseende öfverensstämde fullkomligt med den beskrifning hushållerskan gifvit om vålnaden; I den ena banden höll spöket ett litet skrin; just detsamma efter hvilket Ulic Blake och han sjelf letat så mycket, emedan det innehöll dokumenterna rörande eganderätten till godset. Ehuru skurken blef i högsta grad förgånad; förlorade han icke modet: Van som han var vid stora faror, bibehöll han i det längsta sin själsnärvaro; Han inbillade sig nu att någon af familjens gamla vänner spelade denna roll, för att skrämma upp honom. Derföre sträckte han ut sin händ, fattade en af de pistoler, som lågo på bordet, spände hanen och gaf eld: Vålnaden log: