Dagens Nyheter – 20 november 1866, sida 2

— Jag skulle gerna ha offrat mitt lif för honom genmälde vår hjeltes fosterbroder något häftigt; men han bad mig enträget; han befallde mig att stanna här: — Detta var också det förnuftigaste, yttrade fader Karoolan saktmodigt: — Men hvad i himmelens namn är orsaken till att du midt i natten aflägsnat dig så långt bemifrån? frågade Phelim oroligt; Har någon olycka inträffat? År min mor sjuk? — Nej, allt stode väl till der hemma; såvida vi hade dig och Redmond hos oss, svarade hans syster: Den unge mannen drog en djup suck; hvilket bevisade att detta svar tillskyndat hans betryckta sinne en icke ringa lättnad. — Nå hvarföre har ni då kommit hit? återtog han: — Man har skickat mig: — Hvem? — Det vet jag icke; genmälde Ellen: Jag skall framföra mitt ärende till fader Karoolan, men ingen annan får vara närvarande. Så snart hennes broder aflägsnat sig framtog hon armbandet och lemnade det till presten. Denne hade visserligen i allmänhet en mycket stor förmåga att dölja sina känslor, men knappt hade han kastat en blick på miniatyrporträttet förrän han tog baksteg och började darra i alla leder: — Hvem har gifvit er detta; stammade han: Flicka; säg mig sanningen: Af hvem har ni möttagit armbandet? — Har jag någonsin ljugit för er? utropade den unga flickan i förebrående ton: — Nej; nej, svarade den hederlige prestman