fram från sina gömställen. Minst ett dussin spjut rigtades mot den unge mannens kropp, uvuder det att en mängd röster skreko: — Ned med rödrockarne! Ned med sachsarne! — Först måste ni genomborra miti hjerta, utropade Redmond, i det han ställde sig framför den blödande kornetten. Galningar, hvad ha pi gjort? — Hvad ers, nåd befallt oss göra; svarade några af dem, som stodo honom närmast. — Jag säger er, att ni blifvit narrade.:: Den person, som kallar sig Shawn, är en nedrig bedragare: — Ers nåd känner honom nog bättre än vi. — De bref, han läst upp för er; äro allesammans förfalskade. Nu uppstod en allmän munterhet; — Åh! vi veta förut, att ni vill låta påskina att ni ej skrifvit dem. — Vid ett tillfälle, sådant som detta, tjenar det ingenting till att förneka den saken; yttrade en annan: Emellertid hade vår hjelte genom sitt uppträdaude gjort slut på blodsutgjutelsen. Soldaterna, som funno sig vara mycket underlägsna i anseende till antalet, retirerade, utan att bry sig om att medtaga sin sårade befälhafvare eller de fallnas döda kroppar. Redmond funderade en liten stund; Belägenheten var ganska brydsam. Huru illa arbetarne än handlat, voro de likväl ursäktliga; ty ingenting annat än deras tillgifvenhet för honom var bevekelsegrunden till deras förfarande. Borde han under sådana förhållanden lemna dem i sticket? Det enda vittne, som