Teaterns och publikens inbördes vexelverkan. Teatern är en skola för lifvete, har någon sagt, och det är sant; men teatern tyckes eedan närmare ett tjugutal af år alltmera ha blifvit en dålig skola. Lättsinnet bar uppträdt der alltmera ohöljdt och allt mindre bestraffadt. Penningen har oftast blifvit tillagd den styrande roll som ensamt borde tillkomma dygden. Man köper sig i komedien hustru, och man köper andras hustrur, och först i slutscenen får åskådaren, :medan han gör sig iordning att lemna salongen, i en knapp vändning erfara att sådan handel icke lönar sig på längden. Det förekommer icke så mycket mördare och tjufvar eller falska spelare på scenen — sådane äro för simpla —, men förtalets gift, det fina bedrägeriets blomma florerar der desto mera och smyges in i blodet på ungdomen af begge könen, hvars motståndsförmåga ännu är svagt utbiliad. Värre än detta är att publiken redan blifvit så blaserad, att den icke längre afskyr sådana skådespel och öfverger teatrarne, utan tvärtom flitigt besöker dem, blott de uppfylla en enda fordran: att hvad de erbjuda är pikant eller roande. Ingenting är skadligare för det allmänna bästa och för den allmänna moralen, så vidt som teatern utöfvar någon inverkan på den, än den apati hvari publiken både här och annorstädes i Europa nu har förfallit. Det dramatiska författarskapet måste komma till korta derpå, och sedligheten icke litet förlora. I hvar och en af de merändels väl uppfyllda teatrarne läres vid hvarje representation antingen godt eller ondt. Om det icke är något godt som läres, så är det redan derigenom något ondt. Kan någon tro att det är en likgiltig sak huruvida publiken lägger sig på hjertat hvad slags förströelse som erbjudes densamma — huruvida publiken har en bestämd vilja att få se goda stycken eller dåliga? Fins det någon som tror att det är ett symptom af sundt moraliskt tillstånd hos folket om det villigt finner sig i uppdukandet af fransk familje-immoralitet och fransk nakenhet på scenen? Nej, blir säkert svaret; men man tolererar ändock snart sagdt allt hvad som af detta slag förekommer. Kritiken, äfven om den försöker att göra sin pligt, kan icke frigöra sig från inflytandet af den allmänna stämningen och tidsriktningen. Den har aldrig ensam förmått hålla uppe hvarken den dramatiska eller romanlitteraturen i en god anda. Den måste känna att den under sin verksamhet sjelf har en sträng kritik öfver sig — nemligen den allmänna opinionens vakna öga. Men detta öga har länge blundat här. Publiken går på teatern endast af nyfikenhet eller för att skratta: De mest bildade besöka den föga och låta dramat förfalla bäst det vill. Det fanns dock; synnerligen i Frankrike, en tid då allmänna opinionen med ytterlig skärpa bevakade teatern och diskuterade öfver den, såsom en af de förnämsta samhällsinrättningar. Detta var den verkligen då: När Victor Hugo utkämpade den stora striden för den romantiska skolans berättigande, emot den gamla frasrika, stela klassiska skolan, då samlade sig hela den varma och ädla ungdomen i verldsstaden omkring hans fana. Under ledning af Theophile Gautier — då en lofvande och modig ung författare, full af ädla syften och af kraft — strömmade en hel falang af ungdom; som bekände sig till Hugos skola, tidigt in på teatrarne för att försvara det nya, sanna och naturliga dramat. Då frambragte Frankrike stora skådespel, uppfyllda af högsinta tankar och allvarliga lärdomar, glödande af lif, poesi och snille; Men det Napoleonska bajonettväldet inträdde, litteraturen och pressen belades med munkafle; och följden deraf blef, bland annatatt teatern förvandlades till en den krassa sinnlighetens smutspöl, till ett bihang åt en leveranspekulerande börs, till en rolighetsanstalt för de politiska spekulanternas lediga stunder; och den har sjunkit; och sjuukit, tills den förderfvade publiken icke nöjer sig med mindre än 300 nakna figurantskor och chorister på en qväll. Alldeles så långt har det icke kommit hos oss, men det är på väg att gå derhän. Victorien Sardov är försvag att ensam uppehålla vandringen mot afgrundens brant. Det behöfves nya krafter; och sådana kämpa sig ej fram ntan att publiken sjelf vaknar till insigt af den fara som hotar: